Lotta Håkansson: Ny vårdgaranti mäter bara väntetider inte patienternas faktiska vårdbehov

Vårdgarantin i Sverige mäter hur snabbt patienter får träffa vården, inte vad som händer med dem efteråt – en varning från Lotta Håkansson, ordförande för Reumatikerförbundet, som i en debattartikel i Dagens Medicin menar att en skärpning av garantin kommer att pressa kroniskt sjuka patienter ut ur systemet. Föreningens formella svar på statens utredning om behovstyrd vård (SOU 2026:38) argumenterar för att kortare tidsgarantier skapar en förskjutning av resurser: de flyter till det som garantin räknar med, och bort från det som den inte täcker.

Utredningen föreslår att tiden till en medicinsk bedömning ska sänkas till 30 dagar, och tiden till nästa steg i vårdkedjan – undersökning och behandling – till 60 dagar. För en patient med ett tillfälligt besvär är detta ett tydligt löfte. För en patient med en reumatisk sjukdom, vars tillstånd går i skov och vars behov – fysioterapi, arbetsterapi, smärtlindring, psykosocialt stöd och hjälpmedel – återkommer livslångt, mäter garantin endast det första kontakttillfället. Uppföljning och rehabilitering är inte statistik i någon region mäts på.

Mekanismen är inte mystisk. En region som mäts på väntetider på 30 dagar har alla skäl att anställa personal för mottagningen, men inga skäl att skydda en budget för rehabilitering som inte genererar belönade siffror. Håkansons förening vill att rehabilitering ska betraktas som en återkommande och naturlig del av vården, snarare än det sista steget i en kedja. Garantins utformning ramar in rehabilitering precis som det sista steget, där det är enklast att dra in resurser.

Två ytterligare punkter i svaret förtjänar uppmärksamhet. Föreningens princip om rätt yrkesroll vid rätt tid – att en fysioterapeut, arbetsterapeut eller sjuksköterska kan möta många av dessa patienters behov och därmed frigöra specialistläkarnas tid för de som genuint behöver det – är både ett personal- och ett måttargument. Garantin räknar dagar till läkaren, så det är dagar till läkaren som regionerna köper. Behovstyrningen, påpekar föreningen, måste kunna skala upp och ner i takt med att sjukdomar går i skov eller stabiliseras; en garanti skriven för det första besöket säger ingenting om det tionde.

Svaret avslutas med ett krav på jämlikhet: lika behov måste garantera lika vård, oavsett var patienten bor, deras ekonomiska status, funktionella förmåga eller digitala kompetens – fyra faktorer som en väntetidsmätare inte registrerar. Utredningens huvudlöfte är bedömning inom 30 dagar. Vad Håkansons patienter behöver veta är hur många besök som följer det första – ett tal garantin inte tar hänsyn till.