Isobel Hadley-Kamptz: Korruption inom den globala högern har transformerats från avvikelse till livsstil

Korruptionen inom den globala högern är inte längre ett avvikande beteende som bestraffas, utan ett sätt att leva. Det skriver Isobel Hadley-Kamptz i en ledarkolumn i Dagens Nyheter. Hennes tes rör art snarare än grad: skillnaden är inte att högerpolitiker stjäl mer än förr, utan att maskineriet som en gång gjorde stöld dyrt har stängts av.

Kolumnen flyttar frågan från moral till mekanik, och mekaniken är inte komplicerad. En politiker som tar emot i ett system där åklagare, tillsynsmyndighet och press på ett eller annat sätt svarar inför politikern själv tar ingen risk – han skördar avgifter. Den gamla kalkylen, med blottning, åtal och valstraff, höll bara så länge de granskande var oberoende av de granskade. Där tillsynsutvarna utses av dem de ska granska vänds kalkylen om. Mutor upphör att vara en karriärrisk och blir i stället ett sorteringsinstrument: kollegan som tackar nej är den som inte går att lita på, och den som tackar ja binds till de övriga genom gemensam utpressningsbarhet.

Väljare i äldre demokratier har länge betraktat detta som ett randfenomen, något som händer där institutionerna är unga och vanorna dåliga. Hadley-Kamptz argument är att tillståndet varken kräver svaga institutioner eller en statskupp – bara infångade sådana. Och infångande kan ordnas uppifrån inomhus, genom utnämnanden, genom budgetar, genom ägande.

Det obekväma är vad detta antyder om botemedlen. Skräck och upprörthet finns i överflöd och kostar ingenting; konsekvenser gör det inte. Där korruption faktiskt har minskat har den minskat när toleransen blev dyr för dem som utövar den – när en åklagare fick betala priset för en begravd utredning, när ett parti fick stå till svars för en komprometterad kandidat, när en utgivare fick betala för att titta åt annat håll. Så länge det är gratis att se åt annat håll förblir det det självklara valet för varje länk i kedjan, och varje länk väljer det.

Skandalcykeln lever på samma förutsättning som ledarsidan själv: att blottning fortfarande kostar något. Det är just den förutsättningen Hadley-Kamptz menar har brustit. En kolumn som beskriver korruption som ett sätt att leva är i sig ett vad om att publicering har konsekvenser. Hennes argument är att det, för den globala högern, inte längre har det.

Det är värt att lägga till en europeisk anmärkning. Företeelsen är inte amerikansk, även om Trumpadministrationens rasande utrensningsarbete i tillsynsmyndigheter och åklagarväsende är den tydligaste mutationspunkten. Även här hemma existerar mekanismen i mjukare tappning: när utredare byts ut mot lojala bekanta och granskande redaktioner görs beroende av statlig annonsfinansiering försvagas samma spärrar, bara långsammare. Folkhemmets princi om oberoende förvaltning var aldrig självspelande – den vilade på att ingen av parterna tjänade på att bryta den. När den incitamentsstrukturen försvinner spelar partifärgen ingen roll. Kalkylen, inte karaktären, avgör.