Indonesiska demonstranter kräver att president utlyser nationell katastroftillstånd
Skogsbränderna drivits av politiska misstag och korruptionsanklagelser mot presidentens program samtidigt som bränning är det billigaste sättet att röja mark, trots politisk styrka misslyckas regeringen med genomförandet trots massiv resursinsats
Bilder
Protesters light flares during a rally in Jakarta on Wednesday marking the second year since Indonesian president Prabowo Subianto took office. Photograph: Achmad Ibrahim/AP
theguardian.com
Demonstrators gather amid heavy haze during a protest demanding action over forest and land fires outside the Central Kalimantan governor’s office in Palangkaraya on 23 October. Photograph: Reina/AFP/Getty Images
theguardian.com
Indonesian protesters light flares during an anti-government protest in Jakarta on Wednesday. Photograph: Mast Irham/EPA
theguardian.com
The government’s free nutritious meals program continues despite food poisoning cases reported in some parts of the country. Photograph: Hotli Simanjuntak/EPA
theguardian.com
Prabowo has developed a reputation for being reluctant to accept advice, say some analysts. Photograph: Ajeng Dinar Ulfiana/EPA
theguardian.com
Indonesien genomgår sin värsta skogsbrandperiod på över ett decennium. När nästan två miljoner hektar mark har brunnit upp har den giftiga rökigheten fortsatt hänga över Kalimantan. Denna miljökatastrof har dock gjort det som årens policy-dokument inte lyckats: den har drivit befolkningen till gatan. I Jakarta har hundratals demonstranter samlats, och deras primära krav är att president Prabowo Subianto ska utlysa bränderna som en nationell katastrof.
Protesterna har dragit sig samman i samband med presidentens andra årsanniversary, vilket visar att krisen har blivit katalysator för en bredare missnöjesvåg. Analytiker pekar ut en kombination av politiska misstag, ekonomisk stress och en regering som upplevs som alltmer ur fas. Civilsamhället anklagar presidentämbetet för slöseri med medel, militarisering, fördjupad maktutövning genom godgivning (patronage), attacker mot pressfriheten och en försvagad rättsväsende. Särskilt programmet för kostnadsfria måltider, som var centralt i Prabowos valkamp under 2024, har varit präglat av kontroverser – dess chef för nationell näring arresterades i juni misstänkt för korruption, och tusentals skolbarn har påstått att de fått förgiftade måltider.
För de som är på marken är resultatet tydligt. Nurul Amalia, en 33-årig universitetsforskare som deltog i protesten, konstaterar att regeringen hävdar att de kontinuerligt ökar antalet brandbekämpare, men hon ser ingen meningsfull förbättring. Ika Anastasia, en mor till tre från Jakarta, uttrycker det ännu mer direkt: det har inte skett någon utveckling och känslan är att landet har backat. Denna oförmåga att hantera krisen har varit kostsam; fyra frivilliga brandmän har dödats i kamp mot lågor denna månad.
Krisens ekonomiska grundförutsättningar har däremot inte ändrats. Att bränna torvmarker är det billigaste sättet att röja mark. Kostnaderna – andningsbesvär, stängda skolor, diplomatiska friktion med grannländer vars luft delar samma rök – faller oproportionerligt tungt på de medborgare som aldrig har tänt tändstickorna. Regeringen hävdar att omkring 70 000 brandbekämpare har mobiliserats och att de utreder företag och individer som misstänks ha satt eld på marken. En statlig kommunikationsbyrå välkomnade dock protesternas önskemål som en del av demokratins uppfostring.
Ex-tjänstemannen Yanuar Nugroho sammanfattar med ett omdöme som sannolikt kommer att överleva rökigheten: regeringen är skicklig på att sätta agendan, men otroligt svag på själva genomförandet.