Boende i Östhammar fick lunch bara efter dusch och tandborstning
Anmäls enligt lex Sarah, gamla matlådor i kylskåpet tyder på att matvägran var system och inte tillfälle, betalning per utförd åtgärd görboendeets lydnad till personalens target
Bilder
Ett fall från ett boende för personer med funktionsnedsättning i Östhammar har blottlagt ett strukturellt misslyckande inom hemtjänsten. En utredning visade att personal på boendet hade kopplat en boendes lunch till att personen duschade och borstade tänderna. Incidenten eskalerade när den boende efter att ha svält frågade om pengar för att köpa godis för att dämpas, vilket tvingade fram en dokumentation enligt Lex Sarah.
Det som förvandlade en isolerad händelse till en systemkritisk rapport var innehållet i boendets kylskåp. Gamla matbehållare indikerade, enligt rapporten, att det inte rörde sig om ett enstaka misstag, utan att tvångsmässiga metoder använts för att på ett systematiskt sätt kontrollera boendens beteende. Boendets vårdkommitté drog slutsatsen att detta strider fundamentalt mot de lagstadgade principerna i LSS gällande självbestämmande och värdighet. Att hindra en person från att äta på grund av bristande samarbetsvilja bedöms alltså vara ett allvarligt hälsorisiko.
Fallet är inte enbart ett exempel på en isolerad avvikelse, utan en spegling av hur det nuvarande stödsystemet är utformat. Kontraktsstyrningen av privat vård betalas vanligtvis ut per utfört åtgärd – per given dusch, per serverad måltid, per arbetstimme. När ersättningen är knuten till den levererade mätbara aktiviteten, blir aktiviteten i sig måltavlan. Personal som står under tidspress har därmed ett direkt ekonomiskt incitament att säkerställa att boenden uppfyller alla tidsramar och krav, oavsett vilka medel som används. Att hålla maten inne tills ett krav uppfyllts är i detta sammanhang inte ett ledningsfel, utan det mest tillgängliga och enkla verktyget för att uppfylla kvoten.
Lex Sarah syftar till att flytta ansvaret för att rapportera avvikelser till personalens egen organisation. Det innebär att de med mest att förlora vid en rapport är de som har skyldigheten att upprätta den. Följaktligen tenderar dokumentation om missbruk av mat endast att dyka upp när situationen har eskalerat bortom all möjlig kontroll, precis som i detta fall då den boende själv tvingades be om ekonomiska medel. Boendets vårdkommitté har nu uttalat en skarp gräns: mat får aldrig vara villkorad. Rapporten skickas till tillsynsmyndigheten, och de gamla matbehållarna i kylskåpet bevisar att gränsen har överskridits långt fler gånger än vad som har räknats.