Norska älgkalvar dör svältande i hela landet
Veterinärinstitutets tvååriga studie av 116 kalvar visar utmärglade djur med fästingbakterier och tarmparasiter, i Porsgrunn har jaktlaget inte skjutit någon älg på fem år och kvotsystemet bygger på en stam som inte längre finns
När hösten kommer samlas Hans Kristian Halvorsens jaktlag Bergsbygda sør vid lägerelden för höjdpunkten på det norska jaktsåret. Det är fem år sedan de senast sköt en älg. "Det är helt tomt på älg i det område där jag jagar", säger Halvorsen från Porsgrunn till NRK. I år har han sett spår efter två djur — ett stort och ett litet — och räknar det som en god nyhet, eftersom det betyder att det åtminstone finns en älg i området. Han tror inte att det har förekommit någon kalvning där på flera år.
Det jägarna märker i skogen har Statens veterinärmedicinska institut ägnat två och ett halvt år åt att dokumentera. Sedan maj 2024 har forskningsprojektet "Elgkalven Trampe" analyserat 116 döda älgkalvar från samtliga fylken utom Finnmark och Møre og Romsdal. Mönstret är enligt projektledaren Bjørnar Ytrehus entydigt: kalvarna är undernärda, hämmade i tillväxten, utan fettreserver, infekterade av fästingburna bakterier och bär på tarmparasiter. Hans sammanfattning är brutal — kalvarna bokstavligen svälter ihjäl. Problemet är värst längs kusten och en bit in i landet; typiska fjällkommuner skickar in nästan inga djur alls.
Den sista älg som jaktlaget skötte hittades hårlös, med sina inälvor helt sönderfallande, nästan död — den begravdes helt enkelt. Rapporter från hela landet berättar samma historia: färre kalvar föds, fler dör, och de som överlever är små och i dåligt skick. Sommaren 2023 drabbades skogarna av en våg av sjuka och döda kalvar, bland annat en som påträffades död bredvid en åker i Holmestrand.
Ett nätverk av så kallade trampkontakter — lokala insatspersoner som Rune Norhall i Vestfold, som har ryckt ut elva gånger runt Holmestrand — samlar in kadavren och kör dem till Veterinärinstitutet i Ås för obduktion. Norhall tror att mörkertalen är stora: de flesta kalvar som dör i skogen hittas aldrig.
Det kvotsystem som styrt norsk älgjakt i årtionden förutsätter en stam att skörda ur. Halvorsen vet redan nu att det inte blir någon älgjakt för hans lag i år heller. Det är ett mönster som borde väcka oro även på svenska sidan av gränsen: när statliga förvaltningsmodeller bygger på antaganden som inte längre stämmer, är det enskilda brukare — i det här fallet jägarna — som först märker att verkligheten har övergått förvaltningen, och som bär konsekvenserna utan att någon instans hålls ansvarig.