Sardinien restauranger samlar mot mobilskärmar i ett pilotprojekt
Ombudsmannen Anna Cau uppmuntrar familjer att lämna telefoner vid dörren mot spel och aktiviteter, konkurrens avgör om en restaurang är värd kundernas lojalitet istället för statlig reglering
Bilder
Restauranger på Sardinien vill främja samtal mellan barn och föräldrar vid matbordet. Arkivbild.Foto: Fredrik Sandberg/TT
Fredrik Sandberg/TT
Femton restauranger på Sardinien har anslutit sig till ett pilotprojekt med namnet "Vid bordet utan skärmar", lett av öns barnombudsman Anna Cau. Familjer som ska äta uppmanas lämna in sina telefoner vid dörren. Som motprestant får de en presentask med spel och ritmaterial, framtaget för att igångsätta samtal mellan föräldrar och barn. Guardian rapporterar att antalet deltagande restauranger är frivilligt och växer.
Cau formulerar initiativet varsamt: varken enbart förbud eller att hela bördan läggs på föräldrarna. "Idén är att se till att vår omgivning stödjer föräldrar i deras roll och hjälper unga att umgås med andra", sade hon till tidningen. Restaurangerna är inte skyldiga att delta, och ingen familj tvingas äta på något särskilt ställe. Ordningen fungerar enbart för att en restauratör beslutade att hans matsal skulle vara trevligare utan skärmar – och för att en familj som inte håller med kan gå till restaurangen brevid.
Det är hela tvångsinstrumentet. Ingen myndighet kontrollerar efterlevnaden, ingen kampanjbudget håller den vid liv, och en restaurang som retar sina gäster förlorar dem till konkurrenten före säsongens slut. Jämför med maskineriet som en offentlig skärmtidsregel skulle kräva: remissroundar, undantag, överklagandefarande och en tillsynsmyndighet som överlever problemet den skapades för. Här är regeln lika beständig som intäkten den skyddar.
Detta är ett exempel som svenska debattörer bör ta på allvar. När en enskild aktör själv bär konsekvenserna av sitt beslut blir kraven hårdare och lösningen enklare. Restauratören som inför skärmförbud riskerar egna inkomster; en statlig regelriskerar ingenting och lär sig ingenting. I Sverige har vi ett långt arv av att förvaltningsutredningar och normkampanjer ersätter det som grannar, gäster och affärsägare tidigare löst i samförstånd. Folkhemmets maskineri tenderar att vilja reglera det som redan regleras bättre av egenintresset.
Sardinien lever på turister som kommer just för upplevelsen av en ostressad ö. En krögare som låter ett sällskap på fyra stirra ner i fyra telefoner säljer emot sin egen vara.
Barnombudsmannens kansli rapporterar för sin del inga klagomål hittills – bara femton restauranger som bedömde att affären lönte sig. Ingen kampanj, ingen lagstiftning, inga pengar. Bara ett villkor sommarkvitto bevisar: gästerna vill ha det så.