C och V kräver att Magdalena Andersson öppet redogör för vilka partier hon vill regera med

Centerpartiet och Vänsterpartiet, vars stöd kan bli avgörande för vilken regering Sverige får, har enats om ett gemensamt krav: Magdalena Andersson ska öppet redogöra för vilka partier hon ämnar regera med. SvD rapporterar kravet med stöd av flera källor inom båda partierna.

En källa inom Centerpartiet understryker att Magdalena Andersson visserligen inte bär dödläget ensam, men att ansvaret för att lösa upp det ändå ligger hos henne. Samma budskap kommer från Vänsterpartiet: det skulle underlätta om Socialdemokraterna preciserade vilka samarbetspartners man faktiskt föredrar. Ung Vänsters ordförande My Kårlycke beskriver läget som svårt så länge partiet vägrar tala.

Och Socialdemokraterna svarar fortfarande inte. Partitoppen Anders Ygeman sade till SVT på måndagen att det är fel tidpunkt att dra upp nya röda linjer eller skriva önskelistor — samtidigt som han bekräftade att partiet är berett att samarbeta med alla utom Sverigedemokraterna.

Vägran att säga något är förstås också ett val, och ett som tjänar partiledningens kortsiktiga intresse. Så länge inga löften binds kan Socialdemokraterna hålla två elektoraet substantiellt olika väljargrupper i givakt: de som kräver att Vänsterpartiet hålls utanför och de som ser det som självklart. Incitamentsstrukturen är enkel — varje tydligt besked kostar röster i en av lägren, medan tystnad är gratis. Kostnaden betalas i stället av systemet i stort, i form av förtroendet för att valresultat faktiskt leder någonstans.

Under tiden har talmannen Andreas Norlén ännu inte meddelat hur processen fortskrider sedan Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist lämnat tillbaka sitt sonderingsuppdrag. Statsvetaren Jonas Hinnfors vid Göteborgs universitet pekar på ett troligt scenario: talmansen väntar och låter partierna sköta samtalen på egen hand.

Resultatet är en förhandling där de små partierna — vars väljarstöd tillsammans är modest — sitter med ovanligt stort handlingsutrymme, eftersom båda stora block behöver dem. De har därför råd att ställa krav; Socialdemokraterna, som förlorat regeringsmakten men inte erkänt det inför sina väljare, har skäl att tveka. Det är spelteori i praktiken, inte konstitutionell kris: ingen vill göra det första bindande utfallet.

Småpartierna har alltså satt sitt pris. Men väljarna, som röstade utifrån blockens tydliga löften, får vänta på en koalition som ingen röstade på — och därmed betalar de i sista hand notan för ett parti som inte vågar säga vad det egentligen vill.