Sverige

Fader dömd för hedersvåld mot dotter åtalas igen för hot efter hennes vittnesmål

Erkänner meddelanden men förnekar brott, kontaktförbud gäller samtidigt som han enligt egen uppgift fortsätter skriva

En fader som tidigare dömts för misshandel av sin dotter åtalas åter — nu för hotfulla meddelanden som han skickade till flickan efter att hon vittnat mot honom, hennes mor och hennes bror i den hedersvåldsrättsprocess som ledde till att alla tre dömdes till fängelse. Fadern erkänner att han skickade meddelandena men förnekar brott, uppger SVT. Han omfattas för närvarande av ett besöksförbud mot flickan.

Flickan var sexton år när hon vittnade om övergrepp inom familjen. Föräldrarna dömdes till fyra månaders fängelse för misshandel; hennes tonårsbror till två månader. Enligt tingsrätten berättade brodern i april för familjen att flickan haft kontakt med en pojke, varefter hon sparkades, spottades på och ströps av familjemedlemmar. Brodern ansågs ha eggtat fadern, som enligt åklagaren hotade att döda pojken.

De meddelanden som fadern nu åtalas för, som åklagaren bedömer sommisshandel i samband med rättsprocess, innefatter formuleringar som "Bra jobbat, så har du blivit uppfostrad", "Varje dag ber vi till Gud att du aldrig ska bli lycklig i ditt liv", "Jag ber till Gud att du ska vara ledsag för alltid" samt "I varje bön ber din mor och jag Gud att göra mot dig vad du gjorde mot oss".

Flickan har skyddat sin identitet, bland annat sin folkbokföringsadress. I polisförhör har hon uppgatt att hon tror att familjen avser att hitta henne eftersom de är arga över hennes vittnesmål, och att hon fruktar att de kan döda henne. Hennes ombord anmälde meddelandena till polisen, vilket ledde till det nya åtalet.

Fallet belyser ett återkommande mönster i svensk brottsbekämpning: rättsväsendet levererar sina domar och sina besöksförbud och betraktar ärendet som avslutat, medan offret står kvar ensamt i verkligheten. Besöksförbudet är i praktiken en papperslapp — fadern har, enligt eget erkännande, fortsatt skriva till dottern trots den. Incitamentsstrukturen är tydlig: för myndigheterna räcker det att förbudet utfärdats och att ett nytt åtal väckts; för flickan handlar det om överlevnad.

Hon gjorde allt som systemet begärde. Hon anmälde, vittnade och bidrog till fällande domar. Nu lever hon med ett besöksförbud som samexisterar med en fader som fortsätter kontakta henne — och med en skyddsnät som visar sig vara vävt av tunn tråd. Frågan som bör ställas till Brå, polisen och de ansvariga politikerna är enkel: vad är ett besöksförbud värt när brott mot det bestraffas med ännu ett åtal i ett system som redan visat sig oförmåtigt att skydda offret på allvar?