Akram Al-Sourani: Ett år efter eldupphöret lever Gaza kvar i krig
Författaren beskriver köer till vatten och toaletter, trettio personer i ett rum, och en vardag där bröd och skolgång inte längre är självklara, eldupphöret fryst destruktionsläget men frystorde ingen lösning
Bilder
Two girls walk past collapsed buildings in Khan Younis in the southern Gaza Strip on 25 August 2026. Photograph: Bashar Taleb/AFP/Getty Images
theguardian.com
Akram Al-Sourani
theguardian.com
Ett år efter att vapenvilan utropades berättar Akram al-Sourani från Gaza att ljudet av bombningar, explosioner och övervakningsdrönare inte har tystnat. Han och hans grannar står i köer varje morgon för att hämta vatten. Trettio personer trängs in i det enda rummet han bor i; hans familj lever i ett tält. Att tvätta ansiktet, dricka rent vatten eller ta en varm dusch har blivit omöjligt eller extremt begränsat, och människor väntar i köer bara för att få tillgång till toaletter.
Al-Souranis berättelse vilar på de konkreta detaljerna. På morgonen den 13 oktober 2023 släpptes evakueringsblad från himlen där invånarna beordrades att lämna sina hem och söka skydd söderut. Hans familj lämnade norra Gaza, och lämnade ett hem som han fortfarande kan uppräkna: trappuppgången, gardinerna, fönstren, sofforna, rutern, en 55-tums TV, en kastrull på spisen, odiskade tallrikar och en halv citron i kylskåpsdörren. De har aldrig återvänt. Kriget, skriver han, har förändrat invånarna psykologiskt så att de inte känner igen sig själva – människorna de var tidigare är borta.
Texten dokumenterar vad 'fred' har inneburit på marknivå. Vapenvilan har frusit förstörelsen utan att frigöra några lösningar: bränslebrist, upprepade stängningar vid gränsen och endast en ström av förnödenheter innebär att hans barn måste gå långa sträckor till vad som återstår av skolan eftersom transport är svår och kostsam – och de riskerar bombattack under vägen. I Gaza, skriver han, måste man varje morgon kontrollera att platsen där man sov fortfarande är någonstans man kan tillbringar natten. Att skaffa ett bröd, en utbildning eller medicinsk vård är inte längre en vanlig angelägenhet.