Europa

Serbiens studentlista vinner egen majoritet utan ledare eller hierarki

53 procent ger 141 av 250 platser och Vučić erkänner nederlag efter 14 år, nu väntar koalitionsförhandlingar och frågan vem som blir premiärminister när rörelsen saknar både makthierarki och statsapparaten är fylld av gamla regimens lojala tjänstemän

Bilder

Young Serbians celebrate outside the national assembly building in Belgrade on Monday after Student List won the country’s parliamentary elections. Photograph: Armin Durgut/AP Young Serbians celebrate outside the national assembly building in Belgrade on Monday after Student List won the country’s parliamentary elections. Photograph: Armin Durgut/AP theguardian.com
Drone footage shows crowds in Belgrade celebrating defeat of Aleksandar Vučić – video Drone footage shows crowds in Belgrade celebrating defeat of Aleksandar Vučić – video theguardian.com
Student List supporters in Belgrade react to the rightwing Serbian Progressive party conceding defeat on Sunday. Photograph: Marko Drobnjaković/AP Student List supporters in Belgrade react to the rightwing Serbian Progressive party conceding defeat on Sunday. Photograph: Marko Drobnjaković/AP theguardian.com
Student List supporters celebrate as Aleksandar Vučić concedes defeat in the parliamentary election in Belgrade, 26 October 2026. Photograph: Uros Arsic/Reuters Student List supporters celebrate as Aleksandar Vučić concedes defeat in the parliamentary election in Belgrade, 26 October 2026. Photograph: Uros Arsic/Reuters theguardian.com
Aleksandar Matković Aleksandar Matković theguardian.com

Serbiens studentrörelse har vunnit egen majoritet i parlamentet och förbereder förhandlingar om en regeringskoalition – trots att rörelsen varken har någon ledare, någon hierarki eller någon utpekad kandidat till posten som premiärminister. När samtliga valsedlar räknats uppskattar det Belgradbaserade centret för fria val och demokrati att rörelsen fått 53 procent av rösterna, motsvarande 141 av 250 platser. Aleksandar Vučićs serbiska progressiva parti landar på 39 procent och 103 mandat. Efter fjorton år av alltmer auktoritärt styre medgav den avgående presidenten nederlaget sent på söndagskvällen.

Rörelsen växte fram ur två års protester som bröt ut efter att en takkonstruktion rasade vid järnvägsstationen i Novi Sad och dödade sexton människor. Katastrofen kom att symbolisera tillståndet i den offentliga infrastrukturen under en regimen som utvidgat sin kontroll över medier, domstolar och alla statliga tillsättningar. Kandidatlistan samlade akademiker, skådespelare och bönder vid sidan av studenterna. Överst stod kardiologen Ilija Srdanović, och bland de framträdande namnen fanns tidigare centralbankschefen Dejan Šoškić. På valnatten dansade och grät anhängare utanför nationalförsamlingen i Belgrad, och i Novi Sad revs en flagga med bilden av den dömde krigsförbrytaren Vojislav Šešelj ner – en flagga som hängt där sedan 1990-talet.

Programmet handlar om att bekämpa korruptionen och återupprätta rättsstaten: en oberoende polisenhet som svarar inför åklagare i stället för inrikesministeriet, en utrensning av poliser med kopplingar till organiserad brottslighet, ett förbud mot partitrogna tillsättningar i statliga bolag och nya oberoende organ för att granska stora infrastrukturinvesteringar. Den sista punkten är spetsad. Vučićs namn har vävts samman med multinationella bolag som Rio Tinto, som vill utvinna serbisk litium, och Aleksandar Matković – föreläsare vid de blockerade fakulteterna i Belgrad och kandidat för rörelsen – uppger att han mottagit dödshot efter att ha publicerat en kritisk vetenskaplig uppsats om litiumfrågan. Studenternas slutsats var att konventionella partiledare lätt köps när de ställs mot den finansiella kraften i internationella projekt; kollektivt beslutsfattande blev deras svar.

Det är en rationell bedömning. En enskild ledare är en enda köpbar punkt; ett kollektiv utan hierarki är betydligt dyrare att muta. Frågan är hur modellen tål kontakten med statsapparaten. De offentliga institutionerna är fortfarande bemannade med tjänstemän lojala mot den avgående regimen, och The Guardian påpekar parallellen till Ungern, där Péter Magyars Tiszaparti avsatte Viktor Orbán efter sexton år i vår – och sedan ställdes inför exakt samma problem. En rörelse som vunnit valet men inte kontrollerar förvaltningen riskerar att styra i namnet medan den gamla makten sitter kvar på tjänsterummen.

Vem som faktiskt kommer att sitta i premiärministers ämbetsrum är en öppen fråga – rörelsen har ingen hierarki som kan ge ett svar. Kandidaten Ana Mirković, psykolog och pedagog, beskrev segern inte som ett maktövertagande utan som ett åtagande: en historisk skuld till det egna folket och barnen, där landets sociala och psykologiska avgiftning är första prioritet. Nu återstår att se om en rörelse byggd på avsaknad av maktcentrum kan bära en stats maskineri – eller om statsapparaten äter upp den inifrån.