Norden bygger gemensamt blodförsörjningsprojekt för kris och höjd beredskap
Region Norrbotten svensk knutpunkt i projektet som omfattar Sverige, Norge och Finland, blod håller bara veckor så grannars löpande produktion är enda möjligheten till kapacitet i krig, hälsoberedskapsavtalet har funnits sedan 2003 men något blodprotokoll har aldrig utarbetats tack vare olika nationella lagar
Bilder
Sverige, Norge och Finland inleder ett gemensamt projekt för att säkra blodförsörjningen i den nordliga arktiska regionen vid kris eller krig, med Region Norrbotten som svensk knutpunkt.
Henrik Brännholm, beredskapsöverläkare i Region Norrbotten, konstaterar att regionen i dag klarar att producera tillräckligt med blod för sina egna behov. I en situation av förhöjd beredskap eller krig måste produktionskapaciteten öka, vilket i så fall kan kräva att regioner hjälper varja. Sverige har ingått i Nordiskt hälsobereeskapsavtal sedan 2003 — men inget konkret protokoll för blodförsörjning har någonsin tagits fram inom ramen för det. Brännholm förklarar luckan med svårigheten att samordna nationella protokoll: skilda regler och lagstiftningar i medlemsländerna gör i dag blodutbyte över gränserna krångligt.
Det är logistiken som gör projektet konkret i stället för ceremoniellt. Röda blodkroppar håller sig i veckor, inte år, vilket innebär att blod inte kan lagerhållas på samma sätt som förbandstryck eller antibiotika. En masskadahändelse — framför allt ett krigstraumascenario — förbrukar blod i pallvis, och enda sättet att ha det tillgängligt är att producera det kontinuerligt och flytta det snabbt. Därför är gränsöverskridande samverkan här viktigare än inom nästan vilket annat beredskapsområde som helst: ytterligare kapacitet kan bara komma från grannarnas löpande produktion, inte från ett lager.
Skillnaden mellan ländernas regelverk är inget tekniskt smågräl utan den egentliga flaskhalsen. Det är värt att notera att avtalet funnits i över två decennier medan blodprotokollet saknats — ett mönster som återkommer i nordiskt samarbete: ambitiösa ramar antas, men när det gäller att översätta dem till fungerande rutiner stannar allt fast i nationella intressen och byråkratiska motförslupar. Varje land vill behålla kontrollen över sin egen blodförsörjning, och ingen aktör bär kostnaden för samordningen så länge freden råder. Först när hotbilden skärps blir incitamentet tillräckligt starkt.
Huruvida det nya protokollet faktiskt ger verklig utbyteskapacitet, eller enbart tillför ytterligare ett samordningslager, beror på den lag Harmonisering som Brännholm beskriver som den avgörande faktorn. Orden kostar inget; det är regelverken som avgör om norra Skandinaviens sjukvårdsberedskap blir starkare i praktiken — eller bara får en ny kommitté.