USA sänker asylbeslut till under 1 procent

Migranter utan ombud vinner nu asylmål i USA:s migrationsdomstolar i knappt ett procent av fallen, enligt federala uppgifter från Transactional Records Access Clearinghouse. Under Bidenadministrationen låg siffran på 20 procent — en minskning med cirka 90 procent, och det utan en enda ny lag.

Förklaringen ligger i genomströmning. Justitiedepartementets 700 migrationsdomare har sedan oktober 2025 tagit emot omkring 514 000 mål och behandlat nästan en miljon totalt, varav nästan 100 000 enbart i augusti — ungefär fem gånger de cirka 200 000 mål per år som behandlades före 2021. Den fleråriga eftersläpningen har sjunkit till 2,3 miljoner mål. När det tar år att få ett mål prövat kollapsar den ekonomiska räknelären för att lämna in ett svagt ansökan; väntetiden betalar inte längre.

Immigration Accountability Project beskrev i en rapport den 20 oktober de förändringar som justitiedepartementet, Board of Immigration Appeals och Executive Office for Immigration Review drivit fram som "avgörande för att upprätthålla en rättvis och effektiv asylprocess", och hävdade att de flesta asylsökande själva medger att de är ekonomiska migranter. En enkät från sommaren 2025, utförd av migrationsvänliga organisationer, visade att bara en av 27 migrantgränspassagerare påstod sig uppfylla kärnvillkoret för politisk asyl. Rapporten nämnde asylansökningar från medborgare i Frankrike och England som exempel på uppenbart obefogade ansökningar — den typ av ärenden som ett långsammare och mer generöst system förr ändå tog sig an.

Motståndarna ser det annorlunda. Den tidigare migrationsdomaren Dana Leigh Marks sade till Washington Post att reformerna innebär "en orkanvind mot domstolarnas oberoende". Tidningen skrev porträtt av migrationsdomaren Donoso Stevens, dotter till ecuadorianska invandrare och motståndare till förändringarna; CBS 60 Minutes skildrade Moussa Diawara, som förvisats till Ghana och skiljts från sina i USA födda barn. Hemlandssäkerhetsdepartementets juristchef James Percival svarade med att kalla Diawara för "skyltdockan" för det som 60 Minutes kallar felaktiga utvisningar, och noterade att dennes påstådda rädsla för Mali byggde på hans sexualitet — samt skrev att de allra flesta asylsökande inte hotas av förföljelse utan förbättrar sina liv genom att flytta.

Kontrasten med Europa är svår att ignorera. Samma migrationsströmmar består inom EU därför att välfärdsstaten fortfarande betalar sökande medan de väntar, och utvisningar förblir till stor del teoretiska. Washington har i stället gjort själva väntan till avskräckning — en policyhävarm som inte kostar skattebetalarna något, eftersom den sökande bär kostnaden i form av dröjsmål. Att europeiska regeringar kopierar modellen är en annan fråga; deras politiska incitament, som koalitioner av både väljare och billig arbetskraft, pekar åt motsatt håll. Samma mönster syns i Sverige, där länge utdragna handläggningar och försörjningsstöd gjort väntan lönande för dem utan starka skyddsskäl — medan systemets kostnader i sista hand vilar på skattebetalaren snarare än på den enskilda sökanden.

Ett system som förr godkände en av fem ombudslösa sökande godkänner nu ungefär en på hundra.