New Brunswick ska utvinna metaller ur gruvavfall som legat orört i nära 50 år

New Brunswick har tecknat ett avtal med det amerikanska företaget Regeneration Enterprises om att undersöka möjligheten att utvinna metaller ur avfallet vid Nigadogruvan nära Bathurst — en plats som stängdes för nästan femtio år sedan efter drift med koppar, bly, zink och silver. Beskedet lämnades i måndags i Fredericton.

Provinsen presenterar affären som att en skuld förvandlas till en tillgång: Nigadogravets sandupplag utgör en miljöbörda värd 35 miljoner dollar, och Regeneration, lett av VD Michael McPhie, avser att finansiera saneringen med intäkterna från utvunna metaller. Det innebär ingen offentlig pennare för saneringen och ingen för undersökningsfasen. Naturresursminister John Herron menar att projektet öppnar möjligheten att ta tillvara mineraltillgångar ur ett avfallsupplag samtidigt som platsen återställs.

Att naturvårdare är positiva är inte en tillfällighet — incitamenten pekar samma väg. Conservation Council of New Brunswick konstaterar att det är bättre att rikta in sig på en redan skadad plats än att störa orörd mark. Verkställande direktören Beverly Gingras menar att en återställning skulle vara ett gott utfall, men pekar samtidigt på risken att bearbetning av avfallsdammar kan röra om fällda tungmetaller och driva ut dem i vattendrag. Risken bär dock inte skattebetalaren — den ligger på företaget, som själv förlorar pengar om saneringen misslyckas. Det är precis den typen av kostnadsansvar som saknas när staten本身 står för uppstädningen av gamla gruvlämningar, något svenska gruvorter har erfarenhet av.

Regeneration, som arbetar tillsammans med Pabineau First Nation, räknar med att ha svaret på lönsamhetsfrågan inom ett år. Blir det godkännande kan bearbetningen inledas om två till tre år. Jämför det med alternativen som står till buds idag: nya gruvor med tioåriga tillståndsprocesser, eller kinesisk raffinering — alltså att lägga ut strategisk försörjning hos en konkurrent som redan visat vilken makt den är beredd att utöva med sitt grepp om råvarukedjor. Nigadoo erbjuder en tredje väg: malmen var redan bruten, fraktad och övergiven. Någon annan betalade brytningskostnaden för hundra år sedan, och avfallet har legat där sedan dess.

Det är svårt att inte notera kontrasten mot hur liknande frågor hanteras i Europa, där tillståndsprocesser snarare förlängs än kortas av, och där statliga subventioner ofta ersätter det lönsamhetstest som en privat aktör med eget kapital på spel automatiskt måste klara. Här går ett privat företag in med egna pengar i ett område som staten lämnat ostraffat i ett halvt sekel. Om det fungerar är det ett bevis på att marknaden ofta löser det offentliga bara bråkar om — och att de mest miljövänliga projekten inte alltid kräver nya myndighetsprogram, bara någon som bär kostnaden själv.