Drygt 75 procent av albertanerna röstade för att stanna kvar i Kanada

Invånarna i Alberta röstade med 75,05 procent för att stanna i Kanada. Därmed avvisades ett upplägg som skulle ha inlett en rättslig process mot en bindande folkomröstning om utträde, och premiärminister Danielle Smiths flört med landsflykt från federationen avslutades med ett fnysn snarare än ett uppror. Röstsedeln innehöll utöver huvudfrågan nio tilläggsfrågor om invandring, krav på legitimationshandling vid röstning och grundlagsreform — och i de sekundära frågorna vann Ottawa-kritikerna majoritet. Men inte i den fråga som faktiskt betydde något.

Fyra invandringsrelaterade frågor antogs med stöd mellan 52 och 54 procent, och ett förslag om medborgarskapsbevis som villkor för röstberättigade fick omkring 58 procent. Mönstret är tydligt: missnöje fungerar utmärkt som enkätsvar men dåligt som konstitutionellt projekt. Calgary, traditionellt mer borgerligt än Edmonton, röstade 85 mot 15 för att stanna kvar.

Smith uppger att hon röstade för att Alberta ska bli kvar i Kanada, men en majoritet av provincialborna tror henne inte. En mätning från Abacus i februari, månader före omröstningen, visade att 53 procent ansåg att hon skulle rösta för utträde; en Ipsos-mätning i juni fann att omkring 40 procent av hennes eget parti United Conservative Partys väljarbas stödde separation, medan 50 procent föredrog att stanna kvar. Partiets problem är numera aritmetiska snarare än ideologiska: man förlorade fyllnadsvalet i Calgary-Shaw till socialdemokratiska New Democrats, flera valkretsföreningar driver en omröstning om partiledarskapet vid novembermötet, och en Mainstreet-mätning strax före folkomröstningen visade utjämnade läge mellan UCP och NDP.

Det federala backdroppet förklarar en del av bullret. Kanada åldras, arbetskraftsdeltagandet sjunker, landet hade förlorat omkring 41 000 jobb till september med förluster koncentrerade bland unga arbetare, och stödet för invandring har rasat sedan pandemin. Samtidigt försöker regeringen i Ottawa vända ekonomin bort från USA — ett projekt som Albertas oljesektor, källan till de utjämningsoverföringar resten av federationen lever på, skulle få bära de tyngsta kostnaderna för. Det är en klassisk incitamentsstruktur: huvudstaden beslutar, provinsen betalar. Detta är också den amerikanska storpolitikens verkningssätt i Nordamerika — Washingtons handelskrig tvingar Ottawa att söka andra marknader, och notan hamnar hos dem som faktiskt producerar.

Quebec skänker en spegelbild. Parti Québécois vann det nyligen provinsvalet och lovar en tredje självständighetsfolkomröstning när Donald Trump lämnar makten, även om stödet för omröstning sjunker i quebecanska mätningar. Ingen federal regering har vidrört grundlagsfrågor sedan väljarna röstade ner Charlottetown-överenskommelsen 1992.

Det albertanska resultatet antyder varför. En provins som betalar federationens räkningar betraktade fakturan för självständighet — och valde att behålla kvittot.