Patrick Radden Keefe avslöjar en tonårig som utgav sig för att vara son till en rysk oligark

Patrick Radden Keefe har tidigare skrivit om konflikten i Nordirland och om Sacklerfamiljens opioidimperium, Purdue Pharma. I sin senaste bok, The Oligarch's Son, skildrar han ett bedrägeri av ett annat slag: tonåringen Zac Brettler, som i flera år utgav sig för att vara son till en rysk oligark, och vars familj först efter hans mystiska död fick veta sitt barns dubbelliv.

Bakgrunden som Keefe skisserar i en intervju med SVT är en stad omformad av utländska pengar. Efter Sovjetunionens fall och Vladimir Putins maktövertagande blev London tillflyktsorten för oligarker som ville skydda sina tillgångar, och Storbritannien behöll sina ytterst förmånliga skattregler för utländska miljardärer ända till 2025. Bland mottagarinstitutionerna fanns de privatskolor som en gång utbildade den brittiska överklassen – på 2000-talet kunde barn från det forna Sovjet utgöra en fjärdedel av eleverna.

Zac Brettler kom till en sådan skola som trettonåring. Hans egen familj var förmögen, men oligarkbarnen levde i en helt annan skala, och Keefe menar att han ville ha vad de hade. Den förmögenhet han påstod sig äga gjorde sin verkan: folk trodde på den, och den drog till sig människor som Keefe beskriver som farliga. Familjen fick först veta vad sonen sagt till alla andra när han var död.

Keefe stötte på berättelsen i London, där han arbetade med tv-anpassningen av Say Nothing, sin bok om Nordirlandskonflikten. I vår meddelade produktionsbolaget A24 att även The Oligarch's Son ska bli en tv-serie. Keefe sade åt Brettlerfamiljen att inget skulle produceras utan deras samtycke; de gav sitt ja, med villkoret att få delta i produktionsarbetet.

Det är en ny standard för honom. Say Nothing vilar på mordet 1972 på Jean McConville, katolsk ensamstående mor, och när den serien gjordes motsatte sig flera av hennes barn projektet. Keefe genomförde det ändå, med motiveringen att händelserna tillhör historien, och har medgett att det är svårt när barnen inte ville det; han framhåller att alla som sett serien, även personer nära familjen, tyckte att berättelsen behandlades med respekt.

Skillnaden mellan de två fallen är talande. Brettlers samtycke kom med en begärd plats i produktionen. Jean McConvilles barn motsatte sig att deras mors historia överhuvudtaget filmades – och den serien gjordes ändå. Att den ena familjen får medbestämmande och den andra inte, handlar knappast om principer utan om vad respektive familj hade att erbjuda produktionsbolaget: den ena samarbetet, den andra bara sina minnen. I industrin väger de senare lätt.