Storbritannien tackar nej till kanadensiskt försvarsbankprojekt, satsar på egen finansiering i stället

Storbritannien har tackat nej till Kanadas försvarsbank och väljer i stället att stå bakom en egen finansieringslösning. Det bekräftades på söndagen. Finansminister John Healey förväntas avsätta initialt 400 miljoner pund till den så kallade multilaterala försvarsmekanismen i onsdagens budget, vilket avslutar förhandlingar som inleddes när premiärminister Andy Burnham diskuterade det Ottawabaserade projektet med sin kanadensiska kollega Mark Carney i förra månaden.

Den kanadensiska försvars-, säkerhets- och resiliensbanken, utformad efter mönster av Världsbanken, var ämnad att ge långsiktig och billig finansiering till Natomedlemmar som ska hitta uppskattade 850 miljarder euro per år i extra försvarsutgifter. Storbritannien ville sätta gemensam upphandling av militär utrustning i centrum för en institution med AAA-kreditvärdighet; gemensam upphandling är ingen huvudkomponent i den kanadensiska planen. En brittisk tjänsteman beskrev uppbrottet som ömsesidigt: Ottawa fokuserar på lån till mindre länder var för sig och vill skydda sitt huvudkontor, medan de europeiska medlemmarna, som skulle ha utgjort majoriteten i den kanadensiska banken, motsatte sig ett gemensamt säte. De två finansministerierna kom fram till att det var bäst att bygga "två åtskilda men kompletterande institutioner som samarbetar".

Bakgrunden är inhemsk. Storbritanniens försvarsinvesteringsprogram har ett hål på 4,7 miljarder pund sedan finansdepartementet vägrade tillhandahålla förhandsfinansiering till utrustningsplanen. Healey, som då var försvarsminister, avgick i juni i protest mot att finansminister Rachel Reeves vägrade lova pengar till att höja försvarsutgifterna till 3 procent av BNP till 2030, ett mål han kallade nödvändigt. Nu som finansminister har han lovat att finansiera programmet till fullo, med extra pengar som ska fördelas vid en utgiftsöversyn nästa år.

Det är värt att notera hur mekanismen fungerar. En europé inom försvaret sade till Financial Times att den brittiska modellen, genom att knyta försvarsfinansiering till gemensam upphandling, undergräver nationell suveränitet. Nederländerna, Polen och Finland har ändå skrivit på. När stater med skattebetalarnas pengar som inlåningsunderlag erbjuder billig krediteffektivitet är det sällan nationalekonomin som styr — det är tilltron till andras checkbok. Att europeiska regeringar hellre delar suveränitet än betalar fullt kostnadspris för sitt eget försvar säger något om incitamenten: kostnaderna för utskjuten upprustning bäras av framtida väljare, inte av de beslutsfattare som undertecknar avtalen.

Natos medlemmar ska enligt utsago hitta ytterligare 850 miljarder euro per år. Nu ska de söka den summan genom två banker — en omständlighet som knappast minskar antalet byråkratiska mellanled mellan skattebetalaren och stridsmaterielen.