Kornelius Persson: Halverade busskort kostade 6,5 miljarder men biltrafiken rörde sig inte en enda procent

Förra regeringen beslutade att halvera priset på månadskort i kollektivtrafiken. Utbildningsminister Simona Mohamsson (L) kallade det en seger för hushållskassan och klimatet. Reformen kostade 6,5 miljarder kronor, och forskningscentrumet K2 har nu utvärderat vad pengarna faktiskt köpte.

Försäljningen av månadskort steg — i vissa regioner med 50 procent, i andra fördubblades den. Det faktiska resandet följde inte med. Trafiken ökade med som mest 9 procent, och mätningar i Stockholm och Göteborg visar att biltrafiken i praktiken är oförändrad sedan reformen trädde i kraft. De pendlare som redan åkte tåg köpte billigare kort; bilisterna fortsatte köra bil.

Kornelius Persson, som skriver i Barometern Oskarshamn, drar den obekväma slutsatsen: en subvention sänkte priset på en tjänst utan att förändra beteendet hos dem den var tänkt att påverka. Det är ett klassiskt exempel på vad som händer när staten spridar skattemedel utan att kräva resultat. Privata aktörer som betalar egen kostnad för ett utfall ställer hårdare krav på sig själva; en regering som behöver en bra rubrik före valet behöver bara en försäljningsstatistik. Statsminister Ulf Kristersson försvarade utgiften som stöd till hushållens ekonomi — vilket är ett annat påstående än klimatpåståendet, och ett som i alla fall data stöder.

Transportföretagen själva pekade på den djupare snedvridningen: medan tågresandet subventioneras beskattas bilkörningen. Perssons förslag är att låta båda färdmedlen bära sina fulla kostnader och konkurrera på lika villkor — avskaffa förmånsbeskattningen på månadskort, vilket regeringen delvis gjorde från den 1 juli, och sluta behandla järnvägen som statskassans foster barn. Det är en sund utgångspunkt: när någon annan betalar notan finns ingen anledning att ta reda på vad tjänsten faktiskt är värd. Fylls tågen sedan utan subventioner var tjänsten sitt pris värd. Görs det inte, har skattebetalarna finansierat en hobby.

Något av svaren vore ärligare än den nuvarande ordningen, där 6,5 miljarder kronor köpte en försäljningssiffra och ett pressmeddelande. I Sverige, där kollektivtrafiken länge varit en del av folkhemmets självidentitet, är det särskilt svårt att erkänna att kärleken till tåget kanske inte delas av befolkningen — bara av dem som betalar med andras pengar.