Peter Apps: Londons bostadsbrist är ett politiskt val, inte en demografisk ödenbestämdhet
75 000 familjer bor i tillfälligt boende medan spekulationsbyggandet gav prisuppgång i stället för bostäder, staden byggde sig ur värre efter kriget
Bilder
Famous Grand Designs water tower home in London on the market for £2.75m after staggering price cut
standard.co.uk
London bygger färre bostäder än på decennier, och prognosen pekar nedåt. En tvårumslägenhet i huvudstaden kostar i snitt över 2 200 pund i månaden; ett enskilt rum kan kosta över 1 000 pund. En förstahandserhvärvare behöver 134 000 pund i kontantinsats. Omkring 75 000 familjer bor i tillfälligt boende – mer än en fördubbling sedan början av 2010-talet, det högsta man minns.
Peter Apps skriver i Standard att underskottet är ett politiskt val, inte en demografisk ödesbestämdhet. 2010-talet visade mekanismen i omvänd ordning: efterfrågan var hög, prisena steg i höjden, lägenheter såldes på ritning och bytte ägare i spekulationssyfte, en del stod tomma vid färdigställandet, och många av decenniets byggen lider av kvalitetsbrister. Spekulativt byggande levererade prisuppgång, inte bostäder.
Decenniets andra lärdom är att staten kan flytta på siffran när den vill. I början av detta årtionde startade Londons kommuner det största kommunala bostadsbyggandet sedan 1970-talet, med stöd av borgmästaren och nya finansieringsregler. Covid och kriget i Ukraina drev upp låne- och byggnadskostnader; projekt skars ner eller avbröts. Arbetarpartiets nya pengar täcker inte gapet – stadshuset räknar med att staden behöver 4,9 miljarder pund per år till 2030 men har idag 3,3 miljarder.
Det privata byggandet har stannat av av motsatt anledning: efterfrågan har kollapsat under bördan av det långa prisuppgången, och de internationella investerare som en gång köpte Londons nya byggnader har flyttat sin kapitalplacering någon annanstans. I deras spår har lärare, sjuksköterskor, butiks- och transportpersonal lämnat staden, och Londons barnafödande minskar.
Apps förslag är oglamoröst: bygg tiotusentals sociala bostäder, vilket skulle låta tiotusentals familjer lämna tillfälligt boende och privata hyresmarknader. Han pekar också på modeller som det spekulativa byggandet pressat tillbaka – samfundsägda markfonder av det slag som används i Zürich och i Skandinavien. De överlever där bostad behandlas som en plats att bo på, inte som ett sparinstrument.
Det är svårt att inte höra eko av Folkhemmet här. Sverige byggde en gång för ett helt land ut från krigets ruin, med kommuner som bar kostnaden själva och därför ställde krav på både pris och kvalitet. När staten subventionerar spekulation i stället för bruk – genom räntedrag, planregler och skattefavörar för ägande – får man 2010-talets London: tomma lägenheter som tillgångar och familjer på förhörshotell.
Londons aritmetik är offentlig och prejudikatet finns: staden byggde sig ur värre lägen efter kriget. Det som skiljer 3,3 från 4,9 miljarder är ett planeringsregime som behandlar byggande som en skada att mildra – och de familjer i tillfälligt boende som betalar skillnaden.