Amanda Hellberg: Strömstad bibliotek anmälde för att ett barn lånade en grafisk bok

En tioåring i Strömstad lånade "Haunting Adeline" av HD Carlton – en roman med sexuellt våld och tortyr – på sitt lokala bibliotek. Bibliotekets reaktion blev inte att se över ungdomshyllorna. Istället upprättades en orosanmälan riktad mot flickans föräldrar.

Anmälan har sedan avskrivits. Fadern har nu ingripit hos Justitieombudsmannen mot Strömstads kommun – inte för att barnet fick låna boken, utan för att själva lånet blev bevis i ett ärende mot familjen. Det är kärnan i saken: en förälder som lät sitt barn lära sig använda ett bibliotek fick på så vis myndighetens uppmärksamhet riktad mot sig.

Skräckförfattaren Amanda Hellberg sätter in fallet i sitt eget hantverk. Hon läste Carina Rydbergs "Osalig ande" innan hon var myndig – en roman där en man tar ut en kvinnas glasöga och har sex med hennes ögonhåla. Hennes egen debut nominerades till ett pris ur Borås Tidning och beskrevs i samma andetag i en bloggrecension som "den litterära motsvarigheten till att få naglarna utdragna". En av hennes barnböcker, riktad till läsare från tolv år, har spädbarnsdödande som tema. Nästa, "Ishuset", för nio- till tolvåringar, behandlar en vuxen mans sexuella intresse för barn som en källa till skräck som är kraftigare än själva spökgodset.

Hellbergs skildring av redaktionellt arbete bakom dessa böcker är den tysta motvikten till orosanmälan i Strömstad. Hon och hennes förlag förhandlar regelbundet om hur grafiskt våldet får vara, och till vilket syfte. En gång vägrade förlaget kategoriskt på frågan om en kattunge måste dö hemsikt framför ett litet barn: läsaren skulle aldrig förlåta karaktären, och grymheten skulle förstöra försoningen som slutet behövde. Kattungen överlevde; istället förstördes en älskad dockteater. Så ser privata standarder ut när någon själv bär kostnaden för att ha bedömt fel.

Strömstads bibliotek bar ingen jämförbar kostnad. Dess rutiner förvandlade ett låneval till en riskmarkering riktad mot föräldrarna – utan ny lagstiftning, utan att någon beslutade något i öppenhet. Hellbergs poäng är inte att tioåringar bör läsa tortyrpornografi; hennes förlag lägger hela möten på exakt den avvägningen. Poängen är att biblioteket var ett av de sista offentliga rummen där en familj inte var ett datapunkt i ett register, och att välfärdsstatens kontrollapparat tyst har infogat även detta rum i sina system.

Unga läsare dras, konstaterar hon, till det som skrämmer dem – av omslag, av vänner, av skandal, av vad som trendar. Ett förlag som missbedömer en bok förlorar försäljning och förtroende. En myndighet som missbedömer ett lån upprättar en anmälan, och familjen som den landar på får bära konsekvenserna. I Strömstad gick denna logik fullt ut: kostnaden för myndighetens misstag lades på en vanlig familj, medan myndigheten själv inte behövde svara för något alls.