Merita Bengts har städat Lovisas stränder i över två decennier, hon har sedan 2002 rensat bort skräp och bekämpat invasiva arter, vilket led till att stranden fick ny sand, kommunens teoretiska ansvar för strandvården har därmed i praktiken tagits över av en ensam pensionär

Bilder

Skräpet plockar Merita Bengts upp med en gripklo och lägger det sedan i en påse eller hink. Bild: Chanette Härus / Yle Chanette Härus / Yle

Tack vare Merita Bengts är badstranden Plagen idag en ren och fin sandstrand. Bild: Chanette Härus / Yle Chanette Härus / Yle

Cigarettfimpar, nylon och metallburkar är bland det värsta man kan slänga i naturen, enligt Merita Bengts. Bild: Chanette Härus / Yle Chanette Härus / Yle

Den här gräsplätten på Merita Bengts gård får aldrig klippas. Rödklövern har hon sått för att ge mat åt pollinerarna. Bild: Chanette Härus / Yle Chanette Härus / Yle

På Merita Bengts gård finns det två komposter: en vanlig och en som hon sått blomfrön i. Bild: Chanette Härus / Yle Chanette Härus / Yle

Merita Bengts har i över tjugor år agerat som en oavlönad och i stort oerkänd städarstyrka längs Lovisas Sågudden, där hon med hjälp av en soprensare och en aluminiumbehållare har skött strandens skräp. Detta privata initiativ, som saknar statligt eller kommunalt mandat, har i praktiken tagit över ett ansvar som teoretiskt tillhör kommunen.

Hennes insatser började år 2002. Det utlöste sig efter att hon läste ett brev i lokaltidningen från en mor som klagade över det dåatis tillstånd på badstranden, Plagen. Bengts, som badade där varje morgon, bekräftade att stranden så var i mycket dåligt skick. Genom att samla in ungefär tretton säckar med avfall kontaktade hon kommunen och efterfrågade, i samma samtal, att stranden skulle få nytt sand. Inom några dagar anlände sanden och Plagen har sedan dess varit en ren sandstrand.

När någon har frågat henne om hon fått något tack, har Bengts svar varit att det bästa erkännandet är att se fotspåren från små barn i sanden. Hon menar att nylonfiskelina är ett av de allvarligaste problemen i naturen, då djur lätt fastnar i den, och att plast bryts ned under årtionden. Cigaretbuttar och metallburkar rankar strax efter i skadans allvar.

Under de senaste somrarna har hon även arbetat på egen hand med att bekämpas invasiva arter, såsom lila klöver och rugosa rosor. Hon påpekar att lila klöver är giftigt, saknar nektar, och kväver inhemska ängsblommor, vilket minskar födan för pollinatörer. Hennes eget hushåll fungerar som en kompensationszon: två partier av gräsmattan klipps aldrig, utan sås med röd klöver. Hon odlar en bädd av Jerusalemartiskokblomma sent på hösten när andra källor sinar, och klippte endast gräsmattan två gånger förra sommaren. Hon använder cisterner för att samla regnvatten och äter vegetariskt från ett vedeldskök som inte kräver el. Hon välkomnar även ogräs, då bladen används i sallad.

Sammanfattningsvis har kommunens teoretiska ansvar för strandlinjen i praktiken skött av en pensionär med en soprensare och en hink under de senaste tjugor åren. De enda ersättningar som har nått henne är de fotspår som hennes barnbarn lämnar på Plagen.