Frivilliga kör 96-åring till kaffet i Eskilstuna när kommunen saknar personal
Omsorgsförvaltningen anlitar plattformen Äldrekontakt mot ensamheten, 30 procent av över sjuttiofemåringar runt 300 000 svenskar uppger ofrivlig isolering, välfärdsstatens kärnuppdrag utförs nu obetalt av någon som såg ett inlägg på sociala medier
Bilder
Sylvia Johansson, 96 år, träffar sina vänner på kaffe genom en verksamhet där volontärer kör äldre personer till kaféer och hemmiljöer — för att kommunen inte har någon annan att skicka. Eskiltunas omsorgsförvaltning har ingått samarbete med plattformen Äldrekontakt för att motverka ensamhet bland äldre, och volontären Annabeth Hall hämtar sina äldre vänner med bil för fika hemma eller på kafé.
Vid ett nyligt kaffebeväring skämtade Johansson om riksdagsvalet och sin egen ålder, vilket fick skratt runt bordet. Utvecklingschef Pethra Andersson på omsorgsförvaltningen säger att initiativet finns för ofrivillig ensamhet är ett stort folkhälsoproblem. Formuleringen i sig är avslöjande: den instans som har ansvaret för äldreomsorgen beskriver sällskap som en hälsostatistik som den nu lämnar ut till vem som helst som registrerar sig i en app.
Enligt Folkhälsomyndighetens senaste siffror känner runt 30 procent av personer över 75 år sig ensamma, vilket motsvarar cirka 300 000 äldre svenskar i ofrivillig isolering. Hall såg Äldrekontakt i sitt flöde på sociala medier och tyckte det verkade vara en fin grej att göra. Hon utför nu, obetalt och oombedd, den sociala funktion som välfärdsstaten en gång byggdes på löftet om att tillhandahålla.
Arrangemanget är frivilligt i båda riktningarna — ingen tvingar volontärerna, och ingen tvingar de äldre att bli beroende av dem. Men mönstret är genomgående i sektorn: när kommunala budgetar inte räcker till fylls gapet inte igen, utan det tas om hand av den som råkar finnas i närheten och är villig. Ur ett incitamentsperspektiv är det ingen slump. När staten bär kostnaden själv finns inget hårt tryck att leverera; när kosten i stället vilar på privatpersoners egen tid och egen bil försvinner jobbet tyst ut ur kommunens balansräkning — utan att behovet försvinner.
Det är värd att notera vad som faktiskt händer här. Folkhemmets löfte byggde på att omsorgen om de äldre skulle vara ett kollektivt ansvar, finansierat och organiserat genom det offentliga. I dag hanteras ett av dess kärnområden av en ideell matchningstjänst och privatpersoners fritid. Kommunen behåller statistiken, volontärerna sköter körningarna och Sylvia behåller sin kalender.
Man kan förstås vara tacksam för att Äldrekontakt finns, och för människor som Annabeth Hall. Men det är anmärkningsvärt hur systemskiftet presenteras som en framgångshistoria snarare än som ett misslyckande. Det som staten tillhandahåller i det här fallet är inte vård utan en kopplingstjänst — och kaffet hälls upp ändå.