Hayao Miyazaki smaksäter varje maträtt innan han tecknar den

Hayao Miyazaki lagar och smaker på varje frukost, varje skål ramen och varje annat smultron han ska rita. Det har producenten Toshio Suzuki berättat i Susan Napiers bok Miyazakiworld: A Life in Art. Vanan är Studio Ghiblis svar på varför maten i deras filmer ser så ätlig ut att man frestas sträcka handen genom duken.

Studion växte fram kring filmen Nausicaä i Vindarnas dal från 1984, byggd på Miyazakis egen serie. Han och Isao Takahata grundade Ghibli ett år senare med Suzukis stöd. Under mer än fyra decennier har bolaget gjort Prinsessan Mononoke, Min granne Totoro, Spirited Away och Pojken och hägern, med Oscarpris för animerad film 2001 och 2023. I början av 2026 tilldelades studion Prinsen av Asturias pris för kommunikation och humaniora, med motiveringen att dess "mycket fantasifulla hantverksprocess" bygger berättelser på vänskap, empati, tolerans och respekt för människan och naturen.

Priset kommer i ett läge när animationsbranschens nyaste verktyg lovar färdiga bilder från ett enda textkommando. Ghiblis bilder börjar i ett kök.

Matscenerna avslöjar metoden. Ghiblis kök och marknader kretsar kring sesamfrön, pancetta, sojabönor, röd bönpesto, okra, tång, svart sesam, dashi och ris; i vissa bilder är ångan som stiger ur en kastrull signalen att pastan därinne är färdig. I Kikis expressbud hjälper den unga huvudpersonen en äldre kvinna att baka en tårta på strömming och pumpa till hennes barnbarns födelsedag – en blinkning till den gamla kopplingen mellan häxor och pumpor. I Min granne Totoro packar den äldsta dottern en morgonlunchbox åt sin far och lilla syster: ris, sojabönor, en umeboki-plommon, en shishamofisk, ätpinnar och en bambusked – en hemgjord låda som inte liknar de färdiga luncher som säljs på närbutiker som 7-Eleven eller Lawson.

Rätterna har gett upphov till en egen litteratur. The Recipes of Studio Ghibli Films och The Illustrated Enchanted Kitchen rekonstruerar menyrna, och Michael Leaders och Jake Cunninghams Ghibliverse följer studion bortom filmerna. Böckerna finns därför att maten inte är dekoration. Figurerna handlar färskvaror på marknaden och lagar mat i köket, och mannen som ritar dem har ätit resultatet först.

En enskild rätt kan ta Miyazaki en halvtimme att laga, en timme att rita och ett år att väcka till liv genom animationen. Det är en tidsinvestering som ingen promptrad algoritm kan ersätta, och som inte heller är tänkt att ersättas. Ghibli har i fyrtio år visat att kvalitet kräver att någon själv bär kostnaden för hantverket – med egen hand, egen tid och egen smak näsa. Att datorindustrin nu vill sänka den kostnaden till noll är ett incitament, inte ett framsteg. Priset från Spanien tyder på att publikens känsla är densamma: man vet skillnaden mellan mat som någon faktiskt har lagat och bilder som någon har beställt.