Fjärrvärmerör lämnas i skog utanför Gällivare i flera år tills tidningen frågar, rörisolering med fluorgaser hinner vittra i det fria och kan ge PFAS-föroreningar
Kommunala Gällivare Energi uppger sig inte veta hur rören kom dit fastän de togs från företagets eget värmeverk
Bilder
Högar av fjärrvärmerör har legat på en skogsväg i sydöstra Gällivare kommun i åratal — tillräckligt länge för att sly och unga träd skulle växa upp mellan dem. Nu flyttas rören. Flyttningen kom igång först när lokaltidningen NSD började ställa frågor.
Rören kommer från Gällivares värmeverk. Enligt NSD lät en man transportera dem från verket hundratals kilometer... hundra kilometer ut i skogen, till en väg nära gränsen mot Överkalix, och lämnade dem där. Det kommunala bolaget Gällivare Energi, som driver verket, uppger att man inte vet hur rören hamnade i skogen. "Mycket märkligt. Jag har ingen aning om hur de hamnade där", säger driftchef Per-Erik Kaati till tidningen.
Rörändarna visar väderbiten isolerskum. Miljöexperter som NSD talat med säger att skummet kan innehålla fluorerade gaser med mycket hög klimatpåverkan, och att en del av det kan bilda ämnen som på sikt kan ge upphov till PFAS-relaterad kontaminering — ämnen som inte bryts ner i miljön. Skummet hade flera år på sig att vittra i det fria.
Mannen som lät transportera rören ger sin egen bild av åren i skogen. Rören "har inte dumpats", säger han. Glömska är, enligt honom, skälet till att de fick stå kvar. Nu ska de köras tillbaka till värmeverket de en gång lämnade.
Sekvensen är kort: rör ut, år passerar, tidning frågar, rör tillbaka. Det som förblir oförklarat är mellandelen — vem som betalade för fjärrvärmerör som låg oanvända i skogen, vad det vittrade skummet släppte ut där, och varför Gällivare Energi, ett bolag ägt av samma kommun vars skogsväg rymde rören, inte hade en aning om att de fanns där.
Historien är ett läromedel i hur kommunala bolag fungerar. Gällivare Energi ägs av kommunen, finansieras i slutänden av kommunens invånare och möter ingen konkurrent som skulle kräva redovisning för varje rörlängd och varje krona. När tillgångar försvinner ut i skogen är det ingen kund, ingen ägare på aktiemarknaden och ingen borgenär som ställer frågor. Det krävdes en lokalredaktion — en av de få kvarvarande i Sverige — för att sätta igång maskineriet. Privata aktörer som bär sina egna kostnader har en brännande incitament att veta var deras material finns; kommunala monopol har i stället incitament att låta frågor vila tills någon utifrån väcker dem.
Miljöfrågan är minst lika besvärande. Om ett privat företag hade lämnat kilometer av isolerat rör med potentiellt fluorerat skum att vittra i naturen i flera år, hade tillsynsmyndigheten knappast nöjt sig med förklaringen "glömska". Att skummet kan bilda PFAS-liknande ämnen — kemikalier som kallas evighetsämnen av en anledning — gör tidsfaktorn central: varje år i det fria är ett år av okontrollerat läckage i norrländsk skogsmark.
Slyet och de unga träden stannar kvar i skogen. Det gör troligen också spåren av vad som läckte under åren, medan frågan om vem som stod för notan förblir obesvarad. En kommun som äger både verket, bolaget och skogen har ingen anledning att granska sig själv — det är därför oberoende granskning, inte minst från lokala tidningar, är det enda verkliga motgiftet mot institutioner som bara redovisar för sig själva.