Trump låter krigsfartyg stanna utanför Kubas kust på vägen hem från Iran-kriget, skickar Rubio för att avsluta affären, menar att kubaner ska resa på händerna när marinbesättningarna dyker upp

President Donald Trump meddelade på ett valmöte i Fort Myers, Florida, i fredags att amerikanska örlogsfartyg på väg hem från kriget mot Iran skulle kunna stanna till på Kuba. "Vi låter ett av dem stanna cirka femtio meter från kusten", sade Trump. "De kommer att höja händerna. Sedan skickar vi in (utrikesministern) Marco Rubio för att avsluta affären."

Utspelet var ett svar på en ropad fråga från publiken, dagar före mellanrippvalen och med väljare som oroar sig för vad Iran-kriget gjort med priserna på allt från bensin till mat. Trump hade redan i början av året luftat idén om ett Kuba-stopp för att sedan låta frågan vila i flera månader. Kriget är nu inne på sin sjunde månad, långt bortom de dagar som Vita huset enligt egen utsago satt som tidsgräns. Det mönstret känner svenska läsare igen: krig som förklaras korta men som får sina egna ekonomiska logiker att driva vidare — för den som bär kostnaderna är det i regel inte dem som fattar besluten.

Kort efter mötet lade Marco Rubio ut att "nu är tiden" come gäller Kuba, riktat till "dem som vill skapa positiv förändring", och uppmanade dem "att gripa tillfället genom ett diskret samarbete med CIA." Rubio, son till kubanska invandrare, har länge intagit en hård linje mot Kubas ledning. Vid sin senaste längre offentliga framträdan, ett tv-intervju den 29 september, fanns inget nämndt om något suchant agentur: "Sanningen är att Kuba redan har fallit", sade han då, i hopp om att "det finns någon där inne som öppnar ögonen."

Eskaleringen har ett pappersspår. Administrationen har åtalat före detta ledaren Raúl Castro, fört möten med kubanska tjänstemän under senare månader som lämnat den amerikanska sidan missnöjd, och följt upp dem med ytterligare sanktioner. I Förenta nationerna förra månaden sade Trump att Rubio var "djupt inne i förhandlingar med Kuba" och inte skulle "tillåta en fristad för främmande motståndare att hota Amerika på vår egen trappsten." Trump har också sagt till journalister att presidenter i årtionden övervägt att ingripa på Kuba — "det verkar som om det blir jag som gör det."

Några dagar efter FN-talet spådde dock presidenten ett annat slut: länderna skulle "sluta en överenskommelse", sade han — "jag tror inte vi behöver militären. Kuba misslyckas mycket illa."

Från europeiskt håll är det svårt att se detta som något annat än en stormakt som återigen söker ordna sina grannproblem med medel som Europa aldrig skulle acceptera närmare hemmaplan. Att rubricera ett lands ledning som "redan fallit" och samtidigt uppmuntra undergrävsarbete via underrättelsetjänsten säger mer om den egna viljan att skapa eftergift än om någon riktig diplomatik. För svenska beslutsfattare, som just nu förhandlar om säkerhetsgarantier och handelsavtal med Washington, är poängen tydlig: amerikanska löften och tidslinjer förtjänar att tas med en stor nypa salt.