Irländsk justitieminister drar tillbaka statsfinansierad reklamfilm som varnar farföräldrar för att krama barnbarn utan samtycke
Jim O'Callaghan kallar filmen olämplig och nedvärderande, kampanjen finansierades av regeringen som nu tar avstånd från den och Dublin Rape Crisis Centre tar ner filmerna medan man filosoferar om deras positiva effekt
Bilder
Irish politicians reject ad warning against hugging family without asking for consent
foxnews.com
Screenshot from the ad
foxnews.com
Screenshot from Irish ad
foxnews.com
A screenshot from the Irish ad
foxnews.com
Irlands justitieminister Jim O'Callaghan har dragit tillbaka en statligt finansierad reklamfilm som uppmanade farföräldrar att inte krama sina barnbarn utan att först fråga om samtycke. Filmen, som producerats av Dublin Rape Crisis Centre för kampanjen We-Consent, hade bara börjat visas förra månaden. O'Callaghan förklarade att videon "återspeglar inte regeringens synpunkter" och var "olämplig och förnedrande mot farföräldrar". Han tillade att den inte främjade syftet att öka förståelsen för samtycke i sexuella relationer och snarare var motproduktiv.
Filmen visade hur farföräldrar hälsade på sina barnbarn: ett barn tog emot en kram, ett annat gjorde det inte. "Alla vill inte bli kramade, inte ens av dem som älskar dem", sade berättarrösten. "Obekvämt? Kanske. Viktigt? Absolut." Ekonomiskt är saken enkel att reda ut: kampanjen betalades av staten, och kritiken kom från samma stat. Senator Gareth Scahill i partiet Fine Gael kallade videon "slöseri med offentliga medel" och undrade retoriskt om samtyckesformulär framöver skulle undertecknas i ankomsthalerna på flygplatserna i Dublin, Shannon, Knock och Cork. Politiker från flera partier har nu distanserat sig från filmen.
Dublin Rape Crisis Centre har till irländska RTE förklarat att We-Consent är en långsiktig kampanj för att öka medvetenheten om samtycke i Irland, och att de tre filmerna utgick från tanken att personliga gränser ska respekteras från tidig ålder. Organisationen meddelar att filmer nu tas bort från sociala medier medan man "reflekterar över deras positiva effekt".
Scahill tog sig tid att berömma organisationens arbete för våldtäkts- och övergreppsoffer, bland annat barn, men ändå stod kvar vid den siffra regeringen inte motsagt: offentliga medel, bortkastade. Här avslöjas den klassiska sprickan i statligt finansierade upplysningskampanjer. Producenten får sin budget oavsett hur mottagaren uppfattar budskapet — det finns ingen kostnad för dem som gör filmen om den misslyckas, och politikern som drar tillbaka den betalar ingenting. Risken hamnar hos skattebetalaren, berömmet tas av den som agerar snabbast. Resultatet blir kampanjer som testas i massmedia i stället för innan pengarna betalas ut.
Den aningslöshet som filmen anklagas för är förstås obehaglig — men den är också ett symptom på en sektor som lever på subventioner och därför inte behöver bemöta den folkliga reaktionen förrän politiker tvingas göra det. En privatskickande organisation som fått betala ut kampanjbudgeten ur egen ficka skulle sannolikt ha testat budskapet på riktiga människor först. Nu återstår en välgörenhetsorganisation som reflekterar över sin "positiva effekt" medan rapporterna om sexualövergrepp i Irland, enligt Irish Independent, nästan fördubblades under 2024. Kampanjerna fortsätter. Resultaten gör det inte.