Andy Burnham blir förste statsminister i Celebrity Gogglebox

Bilder

×

Andy Burnham fights back tears as young father dies week after cancer diagnosis independent.co.uk

Apple fans brave Storm Austen to queue for iPhone Duo in London independent.co.uk

Aerial footage shows White House ballroom construction progress independent.co.uk

Streeting cites Churchill after Trump envoy calls Putin ‘humanitarian’ independent.co.uk

Wes Streeting tackled over government’s ‘be-ready’ stockpile list independent.co.uk

Hero video poster dailymail.com

‹ ›

Andy Burnham har blivit den första sittande statsministern att medverka i Kändis-Gogglebox, med tårar i ögonen under ett välgörenhetsspecialavsnitt för Stand Up to Cancer som sändes på fredagen. Ögonblicket kom när programmet berättade om Will, en 41-årig far som dog en vecka efter att ha fått diagnosen tarmcancer – en diagnos som samtidigt ställdes mot hans partners, och som partnern sedan svarade bra på behandling för. Kemi Badenoch har angripit medverkan, och Daily Mails ledarsidor argumenterar nu att Storbritannien förtjänar bättre än en "tom Gogglebox-premiärminister".

Formatet förklarar strategin. Gogglebox filmar människor som tittar på tv och reagerar på vad de ser; kändisversionen byter ut vanliga soffor mot kändas. För en regeringschef erbjuder soffan en affär som ingen utfrågning i eter kan mäta sig med: en timme i bästa sändningstid där premiärministern synligt framstår som en människa – berörd, obewakad, gråtande över en cancerinsamling – utan att en enda fråga ställs till honom. Programmet som fick honom att gråta frågade honom ingenting alls.

Badenochs invändning och Mail:s "tomma Gogglebox-premiärminister" behandlar själva arenan som förnedringen: en statsminister reducerad till underhållningsinnehåll. Men arenan är poängen. En välgörenhetsspecial garanterar en varm publik och en färdig emotionell höjdpunkt, vilket Wills historia levererade; det den medvetet inte kan leverera är granskning. Ingen intervjua avbryter, ingen följdfråga ställs, inget tillfälle ges då mannen i soffan måste svara för den regering han leder.

Ur ett svensk perspektiv känns scenariot välbekant. Även här har statsministrar länge sökt sig till format där kontrollen behålls: morgon-TV:n, poddarna, de långa personliga porträtten i veckotidningar. Logiken är densamma överallt – medieapparaten belönar närhet, inte ansvar. En politiker som visar sina känslor i ett program utan frågor köper sig en emotionalitet som varken riksdagsutskott eller presskonferenser kan erbjuda, eftersom de senare kräver svar. Att SVT och andra etablerade hus sällan ifrågasätter denna drift mot regisserad närhet är i sig en del av problemet: mediekonsensus gynnar den som redan sitter i soffan.

Ingen företrädare tog plats i soffan, vilket gör kalkylen till Burnhams att testa. Motpartens snabba reaktion tyder på att båda sidor värderat medverkan likadant: en timme av oförmedlad mänsklighet är en bristvara i politiken, och en tv-soffa levererar den utan en enda fråga i utbyte. Det är en transaktion, inte en tjänst till publiken.

Specialavsnittet samlade in pengar till Stand Up to Cancer. Det gav också premiärministern en nationell sändning där ingen ställde honom en enda fråga. Båda sakerna kan vara sanna samtidigt – och det är just kombinationen som gör formatet så effektivt, och så värt att misstänka.