Beväpnad man skjuter fem personer nära Paris och dödar en

En gärningsman som enligt utredarna ville skapa så många offer som möjligt sköt fem personer i Frankrike och dödade en av dem i en attack nära Paris, där en tolvårig flicka träffades åtta gånger. Polisen utreder ett möjligt rasistiskt motiv, och inrikesministeriet lät omedelbart placera händelsen i sin ram för terrorismbekämpning.

Skottlossningen drabbar en stat som under den gångna veckan tvingats erkänna att den inte längre kontrollerar sina egna gator. Inrikesministeriets bekräftelse att polisen tappat kontrollen över upploppens städer — med över 2 000 gripna, utegångsförbud i Paris och fyra norrliga städer, samt ett regeringsförslag att förbjuda vissa protestkategorier helt och hållet — har redan satt tonen. Nu tillför en ensam skytt den andra halvan av bilden: maktmonopolet, idén att staten ensam har rätt att använda våld, håller på att vittra sönder från två håll samtidigt. Organiserade upploppsmän bränner rådhus, medan enskilda personer öppnar eld mot förbipasserande.

Det är värt att stanna vid vad detta säger om den franska statens incitament. En myndighet som bär kostnaden för sitt eget misslyckande — lönerna till poliser som inte kan hålla en gata, rättsväsendet som inte kan driva ett mål i mål — borde ha ett starkt skäl att fixa grundproblemet. Men den franska staten, liksom dess svenska motsvarighet, finansieras oavsett resultat. Skatteintäkterna kommer in oavsett om gatorna är trygga eller inte. Därför blir den rationella strategin för ett politiskt etablissemang inte att återställa ordningen, utan att hantera synligheten av oordningen. Det är därför utegångsförbud, protestförbud och nu terrorismramverket är så frestande verktyg: de kostar nästan inget att tillkännage, medan en poliskår som faktiskt behärskar gatan kräver åratal av arbete, rekrytering och politisk uthållighet som ingen regering har råd att satsa på innan nästa val.

Skillnaden mellan statliga och privata krav är här lärorik. En privat vaktbolagschef som inte kunde skydda de områden han ansvarade för skulle förlora kontraktet. En fransk inrikesminister som inte kan skydda landets städer behåller tjänsten, byråkratin växer vidare, och verktygslådan utökas med ännu en begränsningslag. Ansvarsutkrävandet saknar mekanism. Det samma gäller den svenska debatten om gängvåld: när staten misslyckas har svaret hittills varit mer utredningar och mer retorik, aldrig en grundläggande omprövning av varför polisen inte längre når fram.

Regeringens svar på både upploppen och skottlossningen har varit begränsning snarare än återställande. Utegångsförbud, protestförbud och nu terrorismramverket är verktyg för att innesluta problemet, och vart och ett av dem är enklare att tillkännage än en polisstyrka som kan hålla en gata eller en åklagarmyndighet som kan föra ett mål hela vägen till dom. Den tolvåriga flickan som träffades åtta gånger är den fakta som kommer att leva längre än pressträffarna; inrikesministeriets vokabulär valdes innan offren ens räknats. När statens språkbruk fastställs före utredningen är det inte terrorismbekämpning utan riskhantering av det politiska priset — och det är just den logiken som gör att europeiska medborgare med goda skäl frågar sig vem som egentligen skyddas av den växande säkerhetsbyråkratin.