Macron vill förbjuda vissa protester i Frankrike efter upplopp

Emmanuel Macron meddelar att han vill förbjuda vissa demonstrationer i Frankrike. Han beskriver förra veckans kravaller som ett verk av organiserade "ultravänstergrupper" som begår "upproriska handlingar" med målet att störta republiken. Uttalandet kommer dagar efter att inrikesministern erkänt att polisen tappat kontrollen över gatorna, och efter över 2 000 gripanden i samband med de värsta oroligheterna på flera år.

Macron medger "brister" i polisens insats, med hänvisning till "en överraskningsfaktor", och säger att lokala myndigheter nu får införa lokala åtgärder, som samlingsförbud, inför helgen. Rättssystemet är "fullt mobiliserat", enligt presidenten, som stödjer justitieministeriets krav på stränga straff. Nattligt utegångsförbud råder redan i Paris och fyra städer i norra landet.

Det är värt att fästa blicken vid vad denna bild utelämnar. Kravallerna började som en protest från skolelever som krävde fler lärare, och växte till brandattentat mot rådhus och stormningar av statliga byggnader i städer som Limoges, där den kommunala polisen fick slut på ammunition. En stat som erkänner att den inte kan upprätthålla ordning på sina egna gator föreslår nu att lösa problemet genom att förklara själva samlingsrätten olaglig — med undantag för fackliga marscher, alltså de samlningar som regeringen själv förhandlar med.

Frankrikes underrättelsetjänster hade räknat med 200 000 demonstranter vid de ursprungliga protesterna. De fick se 500 000. Presidentens svar på ett tal han inte förutsåg är en kategori medborgare han ämnar förbjuda.

Det finns en viss ironi i att en stat som bygger sin legitimitet på att vara folkets representation väljer att bemöta folkligt missnöje med förbud. Franska staten har länge haft en tradition av att styra uppifrån och ned, och Eliseiskalvens hantering av gatuprotester — från gulvästarna och framåt — följt samma mönster: polisvåld, hårdare lagar och förbud i stället för samtal. När underrättelsetjänsterna misslyckas med sina prognoser med en faktor två och halv, är det lättare att skylla på organiserade agitatorer än att erkänna att missnöjet är brett och verkligt.

Det är också ett mönster som borde bekymra alla som värnar om rättsstaten. En myndighet som bara tolererar de demonstrationer den själv har förhandlat fram har i praktiken definierat medborgarrätten som en tilldelad förmån, inte en rättighet. Svenska läsare känner igen resonemanget från debatten om våra egna samlingslagar och polisens tillståndsplikt. Frågan är densamma överallt: vem äger gatan — staten eller medborgarna?