Trots gemensam valuta upplever länderna olika ekonomisk utveckling

Trots att Finland, Tyskland och Litauen delar samma valuta, samma centralbank och samma insättningsränta på 2,5 procent, uppvisar de en dramatisk divergens i inflationstakten. Under september nådde årliga inflationstalen 2,7 procent i Finland, 3,3 procent i Tyskland och 6,1 procent i Litauen, vilket ligger betydligt över euroområdets genomsnitt på 3,8 procent. Denna klyfta belyser hur centraliserade institutionella ramar misslyckas med att hantera lokala strukturella skillnader.

Den närmaste och mest uppenbara orsaken är prisökningen på energi över hela euroområdet, som ökade med 18,9 procent under september. Denna ökning bidrog med 1,71 procentenheter till den totala inflationen – nästan hälften av hela prisökningen. Om man tar bort energipriserna sjunker inflationen i euroområdet till 2,3 procent, vilket ligger bekvämt nära målet. Denna ojämlika chock från energipriserna, delvis kopplad till geopolitiska spänningar, slår ojämlikt mot länder som delar en valuta men inte har samma energimix.

Litauen drabbas hårdast. Energipriserna där sköt i höjden med 33 procent. Dessutom förvärrade den nationella regeringen situationen genom att höja momsen på uppvärmning, varmvatten och ved från 9 procent till 21 procent i januari – en förändring som i sig själv bidrar med en halv procentenhet till inflationen. Internationella valutafonden tillskriver ökningen höga energipriser, beroendet av import, stark inhemsk efterfrågan och högre skatter. Kärninflationen ligger på 3,9 procent, och Banken i Litauen förväntar sig att genomsnittslönerna ska stiga med 9,4 procent i år. Detta är ett tydligt exempel på hur nationella incitamentsstrukturer och politiska beslut kan motarbeta makroekonomiska stabilitetsmål.

Finland visar istället vad en annorlunda energistruktur ger. Även om energipriserna ökade med 13,1 procent, bidrog detta endast till en total inflation på 2,7 procent. Detta beror, enligt Europeiska kommissionen, på Finlands låga beroende av fossila bränslen, vilket dämpade chocken. Lägre el- och boendekostnader har begränsat det nationella prisindexet. Trots att kärninflationen ligger lågt på 1,4 procent, förutspår Finlandsbanken en arbetslöshet på 10,4 procent i år, vilket indikerar att svag efterfrågan i sig är det som dämpar priserna.

Tyskland befinner sig mitt emellan. Energiprisökningen var 13,4 procent. Genom att undanta bränsle och uppvärmningsolja från statistiken landar inflationen på 1,8 procent. Berlin har svarat med finanspolitiska åtgärder snarare än penningpolitiska – bland annat genom att sänka el-, gas- och fjärrvärmepriser, samt en skattesänkning på bränsle. Denna dynamik illustrerar hur statliga aktörer, när de upplever att de centrala institutionerna är handlingsförlamade, tvingas använda egna, mer direkta verktyg för att hantera de strukturella problemen.