Högsta domstolen nekar Nöjesfabrikens vd prövningstillstånd om ryggskada på krogen

Högsta domstolen har beviljat prövningstillstånd i sista instans – nej, det har den inte. Högsta domstolen har närmare bestämt nekat Peter Eriksson, vd för nattklubbskedet Nöjesfabriken, prövningstillstånd i målet om den unga kvinna som bröt ryggen på en av hans lokaler. Därmed är den sista rättsliga vägen stängd, tre och ett halvt år efter olycksnatten.

Kvinnan, som i lokalpressen kallas Sophie, var 24 år när fallet skedde. Hon opererades i Uppsala för ryggskadan. "Det är ett trauma som aldrig kommer att försvinna", sade hon till Norra Västerbottens Per Mojanis.

Med Högsta domstolens avslag är frågan om vem som betalar för skador i kommersiella lokaler avgjord i det här fallet: företagets vd, personligen. Den skadelagen fördelar ansvaret mellan verksamhetsutövaren, fastighetsägaren och försäkringsbolagen, och den fördelningen är inte bara en teknisk detalj för parterna i målet. Den styr incitament. En lokalägare som vet att han personligen måste stå till svars för en bruten rygg har ett direkt ekonomiskt skäl att hålla golv, trappor och belysning i ordning. Ett försäkringsbolag som suger åt sig risken tar bort det skälet – premien blir ett abonnemang som ersätter underhåll. Det är en klassisk problemställning i varje försäkringssystem: när kostnaden sprids ut på många betalar ingen för att förebygga.

Att det tog nästan tre och ett halvt år från fall till slutlig dom säger också något om systemet. Sophie tillbringade dessa år med att läka efter operationen, medan domstolarna arbetade sig igenom frågan vems ansvar en kvällens golv egentligen var. Eriksson tillbringade dem med att bestrida. Det är en välbekant mekanik: den som har resurser och rådadvokat kan fördröja processen i åratal, medan den skadade partens liv står stilla. Processen blir i sig ett verktyg, oavsett hur målet slutar.

Nu är målet över. Nattklubbens försäkringsbolag, eller Eriksson själv, får betala. Sophies rygg, som hon själv uttrycker det, gör det inte.