Luleå betalar ut över 28 miljoner till Ivo för utebliven socialtjänst
Tredje störst i landet, men straffen krymper först när kommunen bygger fler platser
Bilder
Luleå kommun har betalat över 28 miljoner kronor i sanktionsavgifter till Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) för försenade insatser inom socialtjänsten mellan 2014 och 2025. Enligt en undersökning av nyhetsbyrån Siren är detta den tredje högsta summan bland svenska kommuner. Ivo fakturerar kommuner när den lagstadgade omsorgen – oavsett om det rör sig om personlig assistans, hemtjänst eller bostadsanpassning enligt LSS – inte levereras i tid. I Norrbotten är Luleås total nästan fyra gånger högre än Kirunas, som ligger på andraplats. Avgifterna är avsedda att ha en avskräckande effekt, men mekanismen fungerar endast om kostnaden för böterna är högre än kostnaden för den försenade tjänsten.
Den intressanta aspekten i Luleås fall är riktningen på siffran. Sanktionsavgifterna minskar nu, inte för att Ivo har blivit mildare, utan för att kommunen faktiskt har byggt ut sin kapacitet. Efter en period av rekordbeläggningar 2024, som följde en lucka under pandemin, har kommunen hunnit ikapp den eftersläpning som genererat fakturorna under ett decennium. Socialnämndens ordförande, Bodil Wennerbrandt Sevastik, sammanfattade beräkningen tydligt: pengarna som betalades i böter kunde ha använts till att bygga fler bostäder eller anställa mer personal. Tillgången till boende kvarstår dock som den fundamentala flaskhalsen.
Undersökningen omfattar samtliga kommuner i Sverige, och Luleås summa på 28 miljoner kronor är den tredje största nationellt. Detta innebär att flera andra kommuner har betalat mer, möjligen under längre tid, utan att uppnå samma korrigerande effekt. En sanktionsavgift som återkommer år efter år är inte en påföljd; det är en löpande budgetpost. Systemdesignerna antog att kommunerna skulle behandla böterna som ett incitament, men sanktionerna är endast effektiva när någon beslutar sig för att de ska skära. I Luleås fall krävdes ett decennium av fakturor och en nationell mediedekning innan det blev ekonomiskt fördelaktigt att bygga den infrastruktur som lagen redan krävde.
De 28 miljoner kronorna köpte varken fler bostäder, mer personal eller förbättrad omsorg. I bästa fall köpte de kommunens uppmärksamhet – en dyrbar, men icke-materiell, insikt om systemets brister.