Jonas Törnblom and Pär Isaksson: Sverige riskerar att bli en underleverantör till utländska AI-jättar

När Stockholm beslutade vid årsskiftet 1993–94 att bygga sitt fibernät genom ett eget bolag i stället för att låta Telia och de etablerade teleoperatörerna dela upp affären var infrastrukturens värde långt ifrån uppenbart. I Ny Teknik menar Jonas Törnblom, grundare av Stockholm Center of Governance och senior rådgivare vid Handelshögskolan i Stockholm, och Pär Isaksson, vars bok "Stad i världen" skildrar Stockholms fiber och teknikboomen, att Sverige nu står inför samma val gällande artificiell intelligens — och att det troliga utfallet är ett land som levererar mark, el och arbetskraft till serverhallar ägda utomlands.

Förebilden är Stokab. Stadens ledande politiker — socialdemokraten Mats Hulth och moderaten Carl Cederschiöld — beslutade att det kommunala fiberbolaget skulle bygga och hyra ut kapacitet till låg kostnad. Det offentliga ägandet gav beständighet och neutralitet; det privata företagandet bar innovationen och den kommersiella risken. Stockholm driver i dag världens största öppna fibernät, vilket författarna pekar ut som en stark bidragande orsak till Sveriges teknikboom.

Det är värt att notera vad som drev beslutet: ingen statlig myndighet beordrade fram Stokab. Det var kommunala politiker som bar det politiska ansvaret och kommunen som bar kostnaden, vilket tvingade fram en affärsmodell som faktiskt fungerade. Det är precisely den typen av ägarskap där kostnaden ligger nära beslutsfattaren som saknas när staten i stället skriver strategier.

Konstgjord intelligens kräver fysisk kapacitet: datacenter, avancerade processorer, stora mängder helst fossilfri el, kylning, mycket snabba och säkra fiberförbindelser samt kapital. Regeringens AI-strategi slår fast att Sverige har goda förutsättningar att bli en europeisk ledare inom klimatsmart, konkurrenskraftig datorkraft. Den troliga utvecklingen är den motsatta, skriver författarna: utländska bolag bygger serverhallarna, köper svensk el och behåller ägandet, tekniken, kundrelationerna och största delen av kunskapsutvecklingen utanför landet. Sverige blir en underleverantör av mark, energi och relativt billigt arbete.

Förslaget upprepar Stokab-formeln. Kommuner, kommunala energibolag, nätägare, fiberägare, staten och privata investerare skulle bilda gemensamma bolag som tillhandahåller mark, nätslutning, fiber, reservkraft, kylning, fysisk säkerhet och lokaler; teknikföretagen levererar utrustningen; kapaciteten hyrs ut till svenska och utländska kunder på öppna och transparenta villkor. En "Stokab 2.0" skulle behålla mer av det skapade värdet i landet, bygga inhemska kompetenser inom drift, kylteknik, informationssäkerhet, optiska nät och energioptimering — och säker tillgång till datorkraft skulle i sig locka utländska etableringar.

Argumentet har också en politisk dimension. Datacentrens stora konsumtion av el och kylvatten har drivit upp elpriserna i många länder, och nya anläggningar är politiskt omstridda, särskilt i USA. Offentligt medägande skulle enligt författarna göra investeringarna mer acceptabla i allmänhetens ögon.

Ett svar i samma tidning utvidgar resonemanget från infrastrukturen till modellerna ovanpå den. Johan Linåker och Johan Magnusson har föreslagit att den offentliga sektorn ska tillämpa en princip om öppen källkod i första hand; Peter Karlsson, vd för Learning Well East, och företagets teknikchef Göran Larsson svarar att principen även måste omfatta AI-modellerna själva. De mest använda AI-verktygen i dag kommer från en handfull amerikanska bolag, men alternativen finns: svenska Berget AI kör öppna modeller på egen hårdvara i Sverige, Frankrikes Mistral släpper modeller som kan köras i egen drift, Schweiz Apertus är öppet med vikter, data och kod, och det EU-finansierade projektet Open Euro LLM — med AI Sweden bland deltagarna — bygger öppna modeller för unionens språk. De två krav svaret ställer på offentlig upphandling är att varje AI-modell kan bytas ut utan att det omgivande systemet byggs om, och att upphandlarna regelbundet prövar tillgängliga alternativ, inklusive de svenska och europeiska.

När Stokab grundades kunde stadens politiker ha väntat på att marknaden löste fiberfrågan; i stället byggde de en neutral plattform för en marknad som ännu inte fanns. Scenariot författarna nu beskriver är dess spegelbild: en marknad som redan existerar, byggd på svensk mark, med ägandet och kundrelationerna kvar utomlands. Frågan är bara om dagens politiker vågar bära kostnaden i förväg — eller om de nöjer sig med att förvalta strategidokument medan utlandet gräver grund.