24 anställda identifieras som offer för Sunsalats bedrägeriförsök

Den brottsutredning som riktas mot salladsproducenten Sunsalat i Åstorp omfattar nu 24 identifierade offer bland företagets anställda, och åklagare Emma Adolfsson räknar med att fler tillkommer. Polisen genomförde en tillslagsgripning på företaget den 29 september och grep sju personer; sex av dem häktades, däribland ägarparet Ahmed och Zohra Yousaf.

Fallet följer ett välkänt mönster för utsugning: varje enskilt skadat belopp var för litet för att någon enskild person skulle reagera, medan summan växte till något betydande. Utnyttjandet skedde på en arbetsplats där de anställda hade minst möjlighet att säga ifrån och mest att förlora på att göra det.

Kartläggningen av offren pågår fortfarande, ungefär tre veckor efter tillslaget, vilket gör att utredningen är öppen snarare än avslutad. Reaktionen kom från de drabbade själva – inte från den tillsyn som finansieras just för att upptäcka sådant här. Hur länge arrangementet kunde pågå innan någon ingrep är nu den fråga som åklagarens utökade offerlista ska hjälpa till att besvara.

Det är värt att stanna vid den sista punkten. Arbetstillsynen i Sverige är ett statligt monopol med tilldelade resurser och ett tydligt uppdrag: att hitta och stoppa det här. Ändå var det de utsugna arbetarna – människor med sämst förutsättningar att agera – som till slut satte igång maskineriet. När tillsynen reagerar först efter att offren själva klagit är incitamentsstrukturen fel: myndigheten bär ingen kostnad för det den inte hittar, medan de anställda bar hela risken varje dag.

För svenska myndigheter är fallet obehagligt bekant. Arbetsgivare som betalar under tariff, manipulerar löneutbetalningar och håller personalen i beroende är ett återkommande mönster i bland annat jordbruks- och livsmedelsbranschen. Att det sker i Skåne, i en bransch med låga marginaler och stor andel utländsk arbetskraft, förvånar ingen som följt utvecklingen. Frågan är om det överhuvudtaget hade kunnat pågå i en bransch där parterna själva bar kostnaden för kontrollen – en arbetsgivarkooperation som stänger ute fuskare gör det av egenintresse, medan en statlig tillsyn gör det bara när budgetar och personalstyrkor tillåter.

Utredningen kommer att visa hur många som utnyttjades och hur länge det pågick. Men den mest talande siffran är redan känd: noll, antalet tillfällen tillsynen ingrep på egen hand.