Steve McQueen ställer Nina Simone mot David Bowie i ljudskulptur utan bilder på Guggenheim Bilbao

I ett mörklagt rum på Guggenheim Bilbao, med några få strålkastare och en mjuk matta under fötterna, sjunger Nina Simone a cappella i ett hörn. Från ett annat hörn svarar David Bowie, med samma ord och samma sång. Duetten i centrum av Steve McQueens utställning "66–76–26" ägde aldrig rum: de två spelade aldrig in något tillsammans.

Utställningen är en ljudskulptur utan bilder, och titeln anger koordinaterna: de år då Simone och Bowie var och en spelade in "Wild is the Wind", samt utställningens år. Sången skrevs av Dmitri Tiomkin och Ned Washington till filmen med samma namn från 1957 och sjöngs först av Johnny Mathis. Simone spelade in den 1966 och tog, enligt McQueen, "den sången och lyfte den till en helt annan nivå". Bowie spelade in den ett årtionde senare som en hyllning till hennes version — en hyllning som inleds med en viss härmning av hennes röst, säger McQueen, för att sedan ta en egen riktning. Båda sjunger i A-dur. "När man lägger ihop dessa två ting, dessa två stenar, uppstår eld", säger filmskaparen.

Sångarna träffades en enda gång, 1975: Simones dotter ville gå på en Bowie-konsert och släpade med sin mor, och efteråt träffade de Bowie. Ett år senare spelade han in sången som hon gjort till sin egen. Båda inspelningarna tillkom i tider av politisk spänning — medborgerliga rättigheter och Vietnamkriget bakom den ena, Watergate bakom den andra — och verket inbjuder till eftertanke kring de förhållanden under vilka sången färdats. McQueen, pristagare vid Oscarsgalan, hörde den för trettio år sedan.

Kuratorn Lekha Hileman ramar in utställningen i medvetet kravlösa termer: inga förkunskaper om sången, sångarna eller konstnären krävs. "Det här är en utställning som handlar om upplevelse", säger hon. "Det handlar om känsla, om att vara närvarande. Om att sakta ner och bara ta emot något. På det sättet är den mycket universell."

I mörkret är McQueens tolkning av vad som sker att besökaren blir den andra rösten i verket. Han säger sig också veta, helt säkert, att Simone och Bowie skulle ha uppskattat duetten.