Rysslands valkampanj 2016 krävde 400 troll och en hel underrättelsetjänst

Den ryska påverkanskampanjen inför det amerikanska valet 2016 krävde samordning mellan underrättelsetjänster och runt 400 personer som arbetade dygnet runt på Internet Research Agency, Jevgenij Prigozjins trollfabrik i Sankt Petersburg. Enligt EL PAÍS kan operationer av den skalan nu genomföras på en eftermiddag av ett halvdussin personer med en enda dator — helt utan statliga resurser.

De kommande mellanvalen är det första amerikanska valtillfället där autonoma agenter driven av artificiell intelligens är i fält. Forskare har redan använt ledande kommersiella modeller för att skapa övertygande förfalskade officiella dokument som hävdar valfusk, samt videor som visar människor som manipulerar rösturnor, stoppar in flera valsedlar och röstar med utländska pass — dessutom arrangerat filmmaterial där myndigheter och FBI granskar rösturnor och bekräftar konspirationsteorier. Rapporter från Anthropic, Google, Meta, OpenAI och Microsoft, tillsammans med Atlantic Councils laboratorium för digital forensik, har avslöjat tidiga påverkanskampanjer från Kina, Iran och Israel där agenter verkar självständigt på sociala medier. En iransk operation nådde nästan 80 000 följare under första halvåret 2026. IntelEye, ett israeliskt företag grundat av före detta medarbetare på NSO Group, använde DeepSeek för att skapa 10 000 falska konton och inleda samtal på Facebook, Instagram, TikTok och X.

Det mest fruktade scenariot är inte manipulering av röstresultaten — bedömt som det minst troliga angreppet — utan desinformation som ska övertyga väljarna om att systemen har kringgåtts och att omfattande fusk pågår. Election Integrity Partnership, som följde sådana kampanjer, lades ned 2024, och Trumps administration planerar inga särskilda åtgärder mot desinformation och cyberangrepp. Den officiella oron gäller i stället att motståndarstater använder kinesiska modeller med öppen källkod för att genomföra attackerna.

Tekniken är laglig, billig och förändrar skalan fullständigt, och den kampanj som avstår ger motståndaren en fördel utan motprestation. Det är spelteori i sin renaste form: när verktyget finns och kostar nästan inget är det rationellt för varje aktör att använda det, oavsett vad man tycker om sanningen som begrepp. Att vänta sig självreglering från aktörer som konkurrerar om uppmärksamhet och makt är lika naivt som att vänta sig att företag frivilligt betalar mer skatt än de måste.

Regleringen kommer, som vanligt, efter valdagen. Industrin som skapade problemet får då utforma lösningen — ett mönster som upprepats så många gånger att det knappast kan kallas ett misstag längre. För européer är läxan tydlig: när den amerikanska statsmakten medvetet avstått från att skydda sitt eget valsystem kan ingen förvänta sig att den agerar i Europas intresse. De plattformar som sprider desinformationen ägs i regel av just amerikanska företag, och den europeiska lagstiftning som försöker hejda dem möter omedelbart mottryck från Washington. Att bygga eget motstånd — tekniskt, institutionellt och mediekulturellt — är därför ingen lyx, utan en förutsättning för att europeiska val ska förbli en angelägenhet för européer.