Stockholms eldrivna pendelfärja E/S Sjövägen körs på diesel vid varje av tio granskade turer, TV4 Kalla Fakta avslöjar att batterifärjan från 2014 aldrig använder sina batteripack, rederiet hänvisar till att SL:s avtal inte kräver eldrift och miljöprofilen gäller vad färjan är inte vad den gör

En pendelfärja i Stockholm som marknadsförts som en förebild för elektrifierad sjöfart har i praktiken gått på diesel. Det visar en granskning av TV4:s Kalla fakta. Reporter gjorde tio resor med E/S Sjövägen under sju dagar, och på samtliga drevs fartyget av sina dieselgeneratorer.

Färjan byggdes i Danmark 2014 för Rederiaktiebolaget Ballerina och har två batteripaket ombord. Den har hyllats som ett föredöme för ren sjöfart. Rederiet pekar på att avtalet med SL inte kräver eldrift, och att batterierna sköts enligt tillverkarens anvisningar. Det stämmer sannolikt — och det är just där problemet ligger. De miljömeriter som fästes vid fartyget gällde vad det är, inte vad det gör, och ingen part i kontrakten är skyldig att överbrygga den klyftan.

Kristina Östman, chef för klimat och juridik vid Naturskyddsföreningen, kallar uppgifterna extremt allvarliga. Ett fartyg som drivs på diesel i stället för el har enormt större klimatpåverkan, sade hon till Kalla fakta — vilket betyder att utsläppen som batterierna skulle undvika bara undviks på papperet. Passagerare som valde färjan av miljöskäl, och en kollektivtrafikmyndighet som betalar för en tjänst den tror är elektrisk, får båda stå för differensen.

Mönstret är välbekant från subventionerad grön infrastruktur: utmärkelsen, pressmeddelandet och upphandlingsunderlagen belönar inköp av rätt hårdvara, men ingenting i avtalet mäter avgaserna som faktiskt lämnar skorstenen. Dieselgång blir regeln när det är billigare eller bekvämare, och etiketten består därför att ingen med makt att kontrollera samtidigt är den som betalar klimaträkningen.

Fallet är en påminnelse om hur offentlig upphandling fungerar när krav skrivs vagt nog. SL betalar för en tjänst, rederiet optimerar sina kostnader, och miljöprofileringen blir gratis reklam som ingen behöver redogöra för. Hade priset i avtalet knutits till faktisk eldrift — till mätbara utsläpp snarare än till batteripaket ombord — skulle incitamenten se annorlunda ut. När ingen part bär kostnaden för löftet, är det ingen som har skäl att infria det. Grön marknadsföring utan mätbara villkor är i slutändan bara en etikett, och etiketter kostar betydligt mindre än batterier.