USA:s sändebud Witkoff flyger direkt från Oslo till Putins palats i Sankt Petersburg

USA:s sändebud Steve Witkoff anlände på onsdagen till Sankt Petersburg för förhandlingar med Vladimir Putin, en dag efter att ha mött Volodymyr Zelenskyj och europeiska ledare i Oslo. Putin tar emot Witkoff på Konstantinpalatset, och presidentens sändebud Kirill Dmitriev deltar i programmet som enligt Putins rådgivare Jurij Usjakov har en ukrainsk uppgörelse som självklar beståndsdel.

Shuttlediplomatin pågår samtidigt som krigets parter står långt ifrån varandra i sakfrågor och arméerna dagligen utbyter långdistansangrepp. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov sade att Moskva är berett att lyssna på nya amerikanska förslag men inte förväntar sig något "under" från Washington. Trumps fredsansträngning, som inleddes i början av förra året, har inte gett något nämnvärt resultat, och ingen av dem som informerats om mötena antydde att ett genombrott var nära förestående.

Det som har förändrats är pressen på Kyiv. Trump sade på tisdagen till journalister i Ovala kontoret att "vi vill att Zelenskyj ska ingå en uppgörelse", och tillade att USA inte "fått något tillbaka alls, bara besvär, död och enorma ekonomiska förluster" — samtidigt som han varnade för att en misslyckad uppgörelse skulle bli "något mycket dåligt". Zelenskyj uppgav i Oslo att samarbetspartners hade återupptagit varningar om inkommande ryska robotar efter att senare anfall kommit utan tillräckligt förvarning, en åtgärd som följde på hans telefonsamtal med utrikesminister Marco Rubio.

Koreografin är svår att missa. Witkoff mötte Zelenskyj och europénerna i Oslo, flög därefter till Putins palats; Norges statsminister Jonas Gahr Støre sade att han räknar med att sändebudet återvänder till Oslo efteråt. Parterna som startat och finansierar krigets motsatta sidor förhandlar direkt med varandra; parterna som tar hand om flyktingarna och köper bränslet får vänta på sammanfattningen. Europas frånvaro vid bordet i Konstantinpalatset är mötets mest förutsägbara resultat.

Ur europeiskt perspektiv är bilden tankeväckande. Kontinenten bär kostnaderna för kriget — energiuppgörelser, flyktingmottagning, försvarsutgifter — men sitter inte med vid förhandlingsbordet. Det är en klassisk incitamentsstruktur: den som betalar räkningen har inget veto, medan de som spelar spelet kan fortsätta utan att själva stå för utgifterna. Washington agerar, som alltid, i eget intresse. Att Trump talar om amerikanska monetära förluster och ingenting annat säger allt om hur europeiska intressen vägs in i kalkylen. För Sverige och övriga Europa borde slutsatsen vara klar: att luta sig mot en amerikansk fredsdoktrin som utformats utan europeisk medverkan är ingen strategi, utan en förklaring till varför kontinenten hamnat i denna position från början.