Bolivia går från gasexportör till importör på grund av uttömda reserver, denna situation tvingar landet att acceptera ett IMF-lån på drygt 1,9 miljarder dollar med strikta krav på nedskärningar

Bolivias naturgasreserver håller på att ta slut. Landet som en gång exporterade bränsle till hela Sydamerika importerar det numera självt. Gasexporten har sjunkit nästan 60 procent på tio år, och eftersom gasen står för cirka 70 procent av elproduktionen har bristen drivit upp inflationen och gjort importerade varor oöverkomliga för många bolivianer — en situation som förvärrats av de globala energipris som kriget i Iran driver uppåt.

Krisens rötter går tillbaka till 2006, då dåvarande president Evo Morales förstatligade den fossila bränslesektorn och förhandlade om avtalen med internationella olje- och gasbolag. Intäkterna finansierade offentliga utgiftsprogram, dyra bränslesubventioner och en fast växelkurs mot dollarn, och bar en BNP-utveckling som hjälpte till att halvera fattigdomen. Vad de inte finansierade, i någon jämförbar omfattning, var prospektering. Bolivia hade i april fortfarande uppskattade 3,7 biljoner kubikfot bevisade reserver, men landet konsumerade sin inkomstström i stället för att förnya det kapital som genererade den. "Vi misslyckades med att utnyttja ett historiskt tillfälle som gav enorma intäkter", sade Luis Fernando Romero, tidigare ordförande för en ekonomförening i södra Bolivia, till pressen.

Det är ett klassiskt mönster: en stat som sitter på en naturresurs får incitament att leva på räntan i stället för att vårda kapitalet. Subventionerna och växelkursgarantin skapade beroende väljare och en offentlig sektor som växte sig fast i intäkterna, medan ingen inom systemet bar den personliga kostnaden av underlåten prospektering. När priset på underlåtenheten till slut ska betalas är det inte de politiska beslutsfattare som drar sig undan — det är konsumenterna och skattebetalarna.

Räkningen har nu kommit. I september godkände Bolivias kongress ett lån på 1,9 miljarder dollar från Internationella valutafonden, vilket fondens styrelse accepterade den 2 oktober. Villkoren kräver stram åtstramning: utfasning av bränslesubventioner och kraftigt minskade offentliga utgifter. Regeringen har redan höjt bränslepriserna och väntas avskaffa ytterligare bensinsubventioner från början av nästa år. Förra subventionssänkningen, i december, utlöste omfattande protester. Låget förväntas öppna för upp till 4 miljarder dollar ytterligare från Världsbanken och andra långivare. President Rodrigo Paz varnade: "De internationella priserna tvingar oss till svåra val."

Värd att notera är vem som nu i praktiken sätter Bolivias bränslepriser. En vald regering med löfte om egen inrikespolitik har gett upp kontrollen över en av de mest politiskt laddade priser som finns, i utbyte mot lån. Det är ingen slump — det är så valutafondens affärsmodell fungerar. Villkoren skulle aldrig ha accepterats av en privat aktör med eget kapital på spel; de tvingas fram just för att låntagaren inte har något val kvar. Privata långivare ställer visserligen också krav, men de bär själva risken och kan inte tvinga fram politik med samma tvångskraft som en institution med staternas bakning.

Landet har dessutom gjort ringa framsteg med grön energi som ersättning för gasen, och står nu utan varken de gamla exportintäkterna eller någon ny kraftkälla. Två decennier av att behandla prospektering som ett framtidsproblem slutade med en stat som åt upp sitt kapital — och med en internationell fond som bestämmer vad bensinen ska kosta.