Saudiarabien halshögg två bangladeshiska migrantarbetare i Mecka för 'okyska handlingar' i en moské

Saudiarabien avrättade förra veckan två bangladeshiska medborgare, en man och en kvinna, i Mecka efter att de dömts för "olämpliga handlingar" i en moské, enligt lokal media. Bangladeshs utrikesminister Humaiun Kobir uppgav på måndagen att Dhaka inte fick någon förvarning om avrättningarna och nu begär en förklaring från "vår vänliga bilaterala partner".

Det intressanta är inte domen i sig utan luckorna kring den. Riyadh har inte redogjort för vad de påstådda handlingarna bestod i, inte heller om de dömda hade juridiskt biträde. De två fanns på en lista över fångar som Saudiarabien tidigare delat med Bangladesh — en lista som inte antydde något planerat avrättningsverkställande. Det bangladeshiska utrikesministeriet uppger att man fortfarande väntar på en kopia av den fullständiga domen och omständigheterna kring avrättningarna. Den avrättade kvinnans familj hävdar att den dödade inte ens är den person som saudiska myndigheter uppger.

Mönstret är tydligare än det enskilda fallet. Samma vecka upphävde Saudiarabiens högsta domstol dödsdomen mot Anojan Sivarasa, en 27-årig srilankare dömd för hädelse mot islam och profeten Muhammed — men han sitter kvar i fängelse, dömd till fem år plus en böter på tre miljoner riyal. Mänskliga rättighetsorganisationer beskriver en tillströmning av mångåriga fängelsestraff för inlägg på sociala medier, åtala under religiös lag, cyberbrottslagstiftning och antiterrorlagar i "allmänna moralens" namn. Minst 175 personer har avrättats i kungariket i år, de flesta av dem utländska medborgare.

Den demografiska detaljen är avgörande. De som halshuggs för sådana här förseelser är övervägande migrantarbetare — människor vars regeringar får reda på domarna i efterhand och vars familjer ibland inte ens kan bekräfta den dödas identitet. Detta är den institutionella logiken: den som avrättas saknar själv varken maktposition eller röst, och hemlandet har inga verkliga maktmedel att hävda sig med. Ett statligt system utan transparens och utan motpart med förhandlingsstyrka producerar just detta slags utfall. Samtidigt står Riyadh högt i den internationella statusordningen som aldrig förr — suveräna fondinvesteringar i västerländsk sport och konst, sittplatser vid stormakternas bord.

En stat som har råd att köpa Louvrens satellitavdelning och fotbollsklubbar i Premier League har råd att publicera en dom. Den väljer att inte göra det. Det är ett medvetet val, inte en resursbrist — och västerländska regeringar, inklusive den svenska, som hyllar de saudiska investeringarna bär sitt eget ansvar för att priset för tystnad förblir så lågt.