Iran spränger två tankfartyg i Hormuzsundet mitt under pågående förhandlingsoffer, revolutiongardet hyllar minattacken på sin nyhetssajt medan Teheran samtidigt förnekar att fred är nära, oljepriset studsar till femmånadshögsta strax under 110 dollar och sjöfartsorganisationen IMO medger att den enda godkända farleden inte kan garanteras säker medan Iran kräver avgifter för egen korridor utan folkrättslig grund, vicepresident Aref säger att Iran har inget val och hotar underhavskablar som bär världens internettrafik, allt veckor före amerikanska mellanval där varje brinnande tankfartyg kostar Vita huset politiskt

Bilder

zerohedge.com

Illustrative file image, via Free Malaysia Today zerohedge.com

UN maritime chief warns Strait of Hormuz mine threat persists foxnews.com

Maritime security mission foxnews.com

foxnews.com

IRGC speedboat, Hormuz foxnews.com

Basij paramilitary force, Hormuz foxnews.com

Två oljetankers fattade eld i Hormuzsundet i tisdags efter att ha träffat sjöminor, enligt Irans revolutionsgarde, som på sin nyhetssajt Sepah News hyllade attacken som verk av "revolutiongardets flottas tappra sjömän". Samma dag förnekade Teheran offentligt att någon överenskommelse om att avsluta kriget är nära förestående, trots att Qatar och Pakistan presenterat en kompromiss som enligt uppgift möter kraven från både den amerikanska och iranska sidan.

Motstridigheten är själva historien. På tisdagsmorgonen fällde rubriker om ett förestående avtal oljepriserna; på eftermiddagen drev Irans förnekanden — och de brinnande tankfartygen — upp Brent-priset mot femmånadershöjder strax under 110 dollar per fat. Irans utrikesminister Abbas Araqchi hävdade i söndags att erbjudandet att öppna sundet inom sju dagar fortfarande gäller, men tillade huggande att det inte finns någon "uppriktighet från den amerikanska sidan". Hans sju villkor, som först lades fram i mitten av september, omfattar upphävande av den maritima blockaden, frysta tillgångar återbetalda, slopade sanktioner mot iranska oljeexporter, amerikanska styrkor bortdragna från Irans gränser och skadestånd för krigsskador.

Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) har samtidigt rivit sönder alla föreställningar om att fartygen bara kan ta en annan väg. Generalsekreteraren Arsenio Dominguez konstaterar att den IMO-godkända farleden, fastställd 1968, fortfarande innehåller minor och inte kan förklaras säker så länge konflikten pågår. Irans alternativa korridor genom egna territorialvatten — med avgifter och säkerhetszoner som administreras av revolutionsgardet — saknar stöd i folkrätten, och Washington förkastar ramen helt. Dominguez var bluntd: det finns en godkänd farled, den är inte säker, och IMO kan inte garantera att något fartyg som passerar den undgår attacker.

Iranska ämbetsmän gömmer inte sin förhandlingsstyrka. Irans förste vicepresident Mohammad Reza Aref sade till statlig media att landet "inte har något val" än att ta kontroll över Hormuz, och en talesperson för revolutionsgardet hotade denna vecka med attacker mot undervattenskablar och noterade att "all världens internet- och handelsdata" är beroende av dem.

Tidpunkten är svår att ignorera. De amerikanska mellanvalen är veckor bort, varje dag med brinnande tankfartyg och olja till 110 dollar kostar Vita huset politiskt, och Teheran har visat att den kan reglera trycket med ett enda pressmeddelande. Marco Rubios besked att trafiken genom Hormuz nästan återgått till krigsföre nivåerna höll i knappt en dag innan nästa minor detonerade.

Ur ett europeiskt perspektiv är läxan enkel: den amerikanska administrationen har drivit konfrontationen, men kostnaderna betalas av oljekonsumenter världen över — inte minst av europeiska hushåll och industrier som redan svårt skadats av föregående energikriser. Medan Washington förhandlar om sin inrikespolitiska kalender, står Europas försörjning på spel i ett sund som ingen europeisk makt har någon verklig kontroll över.