Judi Dench kallar filmen Cats för ett slöseri med talang i nya memoarer

Judi Dench avfärdar filmatiseringen av Cats från 2019 som "ett slöseri med allt det goda förtroendet och all den talangen" i sin kommande memoarbok Is It Too Late to Make a Run for It?. Dench spelade Old Deuteronomy i den digitalt omarbetade versionen av Andrew Lloyd Webbers musikal – en produktion som klädde henne i en orange pälsrock som hon redan året efter premiären beskrivit som något som såg ut som "fem rävar som parar sig på min rygg".

Filmen fick ett enhälligt föraktande mottagande, och det var framför allt det oförutsägbara datorgrafikarbetet som mötte skarpast kritik: specialeffekterna raderade varje katts bakdel men behöll, i Denchs fall, en mänsklig hand komplett med vigselring. Ett fotografi på handen spreds brett på nätet. Dench, som redan en gång tackat nej till att se filmen, bekräftar i memoarerna att hon fortfarande inte har gjort det. "Jag förstår att kritikerna var rätt fientliga mot filmen", skriver hon. "Jag såg aldrig den färdiga versionen, så jag kan inte döma."

Den dom hon ändå avger är milt jämfört med omvärldens. "Det fanns inga skurkar i tillverkningen av Cats", skriver hon. "Ibland fungerar det bara inte: tajmingen är fel, ensemblen spelar inte ihop, delarna går inte ihop. Men människors avsikter är oftast hederliga." Ingen försöker medvetet leverera en dålig prestation eller en dålig film, konstaterar hon; man gör sitt bästa, bjuder något till världen och hoppas att folk vill vara med på festen. Tom Hooper, som regisserade, har inte gjort någon film sedan dess.

Lloyd Webber, som Dench påpekar "hadde väntat så länge på att den skulle filmas", har varit mindre förstående. Han har kallat filmen "fel bortom alla skäl" och löjlig, och sagt att Hooper inte rådfrågade någon av dem som stod bakom originaluppsättningen i West End och inte visade någon förståelse för "varför musiken fungerade överhuvudtaget". Upplevelsen lämnade honom så "emotionellt skadad" att han köpte en havaneser – den första hund han skaffat genom köp på drygt sjuttio år på jorden.

Att resa med hunden krävde att han bevisade för ett flygbolag att den var ett nödvändigt stöddjur. Lloyd Webbers hela ansökan bestod av en enda mening: "Se bara vad Hollywood gjorde med min musikal Cats." Godkännandet kom tillbaka med en notering om att inget läkarintyg krävdes.

Det är svårt att inte se hela historien som ett exempel på vad som händer när ett stort studioapparat med andras pengar driver ett prestigeprojekt: ingen enskild aktör bär kostnaden för misslyckandet, och ingen hade därför incitament att säga stopp i tid. Lloyd Webber, vars egen musikal stod på spel och vars intäkter berodde på resultatet, var den enda som helst av allt ville stoppa maskineriet – men rätten att fatta beslut låg hos regissören och studion. Denchs generösa bedömning är beundransvärd, men "hederliga avsikter" ersätter sällan ansvar. Att till och med flygbolagets byråkrati lät sig övertygas av en enda mening är kanske den mest träffande kommentaren till hela projektet.