43 000 döda i brittiska äldreboenden under pandemin
Regeringens misslyckanden lät viruset spridas som en löpeld, utredningen pekar på sjukhusutskrivningar utan testning, 25 000 patienter skickades till äldreboenden innan obligatorisk testning infördes, personalen sydde skyddsutrustning av soppåsar och sänglinne, Matt Hancock hävdade skyddande ring runt äldreboendet, Hallett kallar påståendet grundlösa, landet som föreläste Sverige om vårdslöshet dokumenterar nu att sin dödligaste misslyckade politik var en åtgärd Sverige aldrig införde
Bilder
More than 43,000 people died from Covid-19 in UK care homes between March 2020 and July 2022. Photograph: Stefan Rousseau/PA
theguardian.com
Fler än 43 000 människor dog i covid-19 i brittiska äldreboenden mellan mars 2020 och juli 2022, och landets offentliga utredning har nu slagit fast att regeringens misslyckanden lät viruset spridas "som en löpeld" bland de äldre. Lady Heather Halletts rapport, som publicerades i tisdags, är den sjätte av tio från det dyraste offentliga utredningsföretaget i Storbritanniens historia — notan har redan passerat 200 miljoner pund.
Kärnan är flyttningspolitiken. I mars och april 2020 skickades runt 25 000 sjukhuspatienter till äldreboenden i hela England för att frigöra vårdplatser i den statliga vården — detta innan obligatorisk testning infördes den 15 april. High Court bedömde senare att politiken var olaglig. Före detta hälsoministern Matt Hancock hävdade inför utredningen att det var "det minst dåliga valet i ett fruktansvärt läge", och att han från början kastat ett "skyddande skal" runt äldreboenden. Hallett kallade det påståendet "ogrundat".
Halletts slutsats är snävare men skarpare: själva flyttningarna var nödvändiga, men regeringen gav aldrig äldreboendena råd att isolera de ankommande patienterna — en "betydande försummelse" som gjorde varje överföring till en smittkanal. Äldresektorn, sade hon, behandlades som "en eftertanke" under hela krisen, och parollen om att "skydda vården" kom ibland på bekostnad av just de människor vården fanns för.
Rapportens detaljer är dystra. Personalen fick nöja sig med "regnpickadoner, målaroveraller och handskar köpta i byggvaruhus", och tillverkade skyddsutrustning av tyg, soppåsar och sängkläder — en brist som Hallett betecknar som "helt oacceptabel". Besöksförbuden vållade "enormt emotionellt lidande" och lämnade boende i "djup isolering och en känsla av övergivna". Anhöriga hindrades från att vara nära döende, och många bär fortfarande, i Halletts ord, "en förtjäntlös skuldkänsla". Vårdbiträden utvecklade posttraumatisk stress och självmordstankar; flera tog sina liv.
Rapporten lämnar åtta rekommendationer inför nästa pandemi, vilket bringar utredningens totala antal till 55: bättre planering, ekonomiskt stöd så att omsorgspersonal kan isolera sig, och tillsyn under nedstängningar.
Bakom siffrorna står ett mönster som är värt att notera för en svensk läsare. Det brittiska vårdsystemet är en statlig monolit där NHS:s kapacitet var det enda som räknades, och äldreomsorgen — i praktiken utflyttad från samma statsapparat — blev ett verktyg snarare än en skyddad sfär. När staten både äger sjukhusen, reglerar boendena och bestämmer flyttningsordningen finns ingen extern part med eget ansvar som kan säga nej. Ett system där privata aktörer bär konsekvenserna av sina beslut hade tvingats väga risken mot kostnaden. Här fanns ingen sådan motvikt.
Det land som under 2020 predikade för Sverige om lättheten i dess mjukare strategi har nu, i sin egen dyraste utredning, dokumenterat att sitt dödligaste misstag var en politik som Sverige aldrig införde: att tömma sjukhus på otestade patienter rakt ner i äldreomsorgen.