Sverige

Förskola i Gnesta brinner ner efter brand i angränsande soprum

Polisen utreder grov mordbrand, kommunens beredskap för barnens dag efteråt skissades fram samma kväll och en del barn fick helt enkelt stanna hemma

Bilder

Mimmi Kilander var ett av de barn som inte kunde gå till sin förskola i Gnesta på tisdagsmorgonen. Foto: Mattias Gunarsson/SVT/Pontus Stenberg Mimmi Kilander var ett av de barn som inte kunde gå till sin förskola i Gnesta på tisdagsmorgonen. Foto: Mattias Gunarsson/SVT/Pontus Stenberg Mattias Gunarsson/SVT/Pontus Stenberg

En förskola i Gnesta brann ner till grunden på måndagskvällen efter att en eldsvåda spridit sig från ett intilliggande sophus. Flera familjer stod utan barnomsorg redan nästa morgon. Larmet inkom strax efter klockan åtta; vid tio var räddningstjänsten klar med beslutet att bygget inte gick att rädda. Polisen har inlett förundersökning om grov mordbrand, men inga personskador har rapporterats.

Gnesta kommun meddelade samma kväll på nätet att verksamheten skulle flytta till förskolan Fågeldansen på tisdagen — en lösning som i praktiken innebar att en del barn helt enkelt fick stanna hemma. Bland dem fanns Mimmi Kilander, vars familj flyttat till området just för förskolans närhet. Hennes mor Karin beskrev situationen som hopplös; Mimmis nya gummistövlar med enhörningsmönster gick förlorade i branden.

Elden lägger fingret på en fråga som kommuner sällan vill diskutera: beredskapen. En förskola med dussintals små barn låg intill ett sophus, och när olyckan väl kom var räddningstjänstens svar att övervaka att bygget brann ut. Det är inte nödvändigtvis felbeslut i stunden — men det avslöjar något om vilka marginaler kommunen egentligen arbetat med. När en kommun både är fastighetsägare, tillsynsmyndighet och driftsansvarig finns ingen extern part som ställer krav eller bär kostnaden för underlåtenhet. Riskbedömningar blir till papper, och beredskapen skrivs i efterhand — bokstavligen samma natt som byggnaden brinner ner, när familjernas logistik, föräldrarnas arbetsdagar och barnens tillhörigheter redan gått förlorade.

Det är ett klassiskt mönster i den kommunala sektorn: kostnaderna för bristande beredskap betalas inte av dem som fattade besluten om placeringar och underhåll, utan av användarna. En privat aktör som förlorat sin verksamhet i en undvikbar brand skulle möta kunder som kunde rösta med fötterna. En kommunal förskola möter köer, eftersom alternativet saknas.

Grannar och närboende fick se en institution försvinna på två timmar, och förundersökningen om mordbrand fortsätter. Frågan kommunen nu måste svara på är inte bara vem som tände elden — utan varför en förskola byggdes mot ett sophus utan fungerande skyddsplaner, och vem som ansvarar när planen i praktiken improviserades fram samma kväll.