Sir Dorabji Tata Trust svarar Maharashtra Charity Commissioner om styrelsebråk i Tata Sons

Striden om kontrollen över Indiens största konglomerat har tagit en ny vändning. Sir Dorabji Tata Trust, den största aktieägaren i Tata Sons, har nu lämnat in sitt svar till Maharashtra Charity Commissioner, den statliga myndighet som prövar klagomål från två styrelseledamöter rörande stiftelsens styrelseskick och dess roll inom holdingbolaget. Stiftelsen, som äger nästan 24 procent av Tata Sons, hade fått fram till den 12 oktober på sig att svara, bad om mer tid och lämnade in vid den utökade fristen den 19 oktober.

Klagomålen har sitt ursprung i en maktkamp i styrelserummet. Ett möte i Tata Sons den 17 september slutade i oenighet om konglomeratets framtid, bland annat om en eventuell börsnotering av holdingbolaget och om återval av N Chandrasekaran som styrelseordförande. Därefter vände sig Venu Srinivasan, stiftelsens vice ordförande, till myndigheten och begärde en utredning av stiftelsens styrelseskick, utnämningen av Noel Tata som livstidsförtroendevald samt stiftelsens inblandning i Tata Sons kommersiella angelägenheter. Vijay Singh lämnade in ett separat klagomål med samma grund: förtroendevalda utnämningar, styrelseskick och stiftelsens roll i bolaget. Klagomålen ifrågasätter även utnämningen av Neville Tata.

Det är inte första gången myndigheten ingriper. Tidigare i år frös Sir Ratan Tata Trust, en systerstiftelse, på grund av påstådda normbrott, och i maj beslutade kommissionären om en utredning av dess styrelsesammansättning och de regler som styr livstidsutnämningar, med order om att skjuta upp ett planerat möte. Restriktionerna lämnade Tata Sons utan den aktieägarrepresentation som bolagsstämman krävde, och mötet sköts upp på grund av beslutförhetsproblem.

Siffrorna förklarar varför striden är så hård. Tata Sons ligger på toppen av konglomeratet som äger Jaguar Land Rover. Tata-stiftelserna kontrollerar omkring två tredjedelar av aktierna, och den som styr stiftelserna styr i praktiken hela konglomeratet. Det är därför ingen slump att tvisten nu förs till en statlig instans: en förvaltningsmyndighet blir ett verktyg i kampen om kontrollen över tillgångar värda hundratals miljarder.

Det är värt att notera hur mekanismen fungerar. En statlig tjänsteman, med diskretionär makt att frysa stiftelsers verksamhet, kan därmed indirekt lamlägga bolagsstämmor i ett privat konglomerat. Reglerna som ska skydda välgörenhetskapital blir i stället ett vapen i interna maktstrider — och de som driver processerna bär själva inga av kostnaderna för det dravel som uppstår. I ett system där parter själva stod för konsekvenserna av sina tvister skulle incitamenten se annorlunda ut.

Stiftelsens svar ligger nu hos kommissionären. Hans fryst av en systerstiftelse tidigare i år räckte för att stämma i konglomeratet skulle sakna beslutförhet. Vilken sida som vinner avgörs alltså inte längre enbart i styrelserummet, utan på ett förvaltningskontor i Mumbai — ett tydligt exempel på hur statlig reglering av privat egendom i praktiken skapar nya maktpositioner, som sedan utnyttjas av dem som har mest att vinna på dem.