Museum återskapar ansiktet av man som dog på Romerska rikets gräns i Skottland för nästan 2 000 år sedan

Bilder

×

The facial reconstruction of the man from Inveresk (PA) independent.co.uk

The man's skull will be displayed alongside the digital facial reconstruction in the exhibition (PA) independent.co.uk

Dr Jess Thompson examining the skull of a man from Roman Scotland (PA) independent.co.uk

standard.co.uk

standard.co.uk

‹ ›

National Museums Scotland har presenterat en digital ansiktsrekonstruktion av en man som dog vid romerska gränsen i Skottland för nästan 2 000 år sedan. Underlaget är en skalle som hittades nära det romerska fortet Inveresk utanför Edinburgh. Skallen och rekonstruktionen ska visas tillsammans i utställningen "Roman Scotland: Life On The Edge Of Empire", som öppnar på National Museum of Scotland i Edinburgh den 14 november och pågår till 18 april 2027.

Vetenskapen bakom porträttet läses som en biografi skriven i ben. Mannen var troligen i tidiga femtiårsåldern när han dog mellan år 140 och 165 e Kr. Arkeogenetisk forskning — utförd av team vid University of Yorks arkeologiska institution och Harvard Medical School, i kombination med tidigare isotopanalyser ledda av forskare vid Durham University — visar att han föddes i södra Britannien och vandrade hundratals kilometer till kusten vid Firth of Forth. Hans skelett vittnar om ett hårt liv: en läkt näsfraktur och begränsad användning av höger armen orsakad av omfattande benbildning runt armbågsleden, sannolikt till följd av varig ledinflammation. Han kan inte ha svingat ett svärd och var därför ingen soldat vid sin död.

Begravningarna runt fortet är desto märkligare. Begravningar från romersk tid upptäcks sällan i Skottland, och fyra av de sex vuxna männen som begravts i Inveresk — däribland den rekonstruerade mannen — halshöggs efter döden. Det rör sig om några av de tidigast kända exemplen på postmortal halshuggning i Britannien och de första som dokumenterats i Skottland. Orsakerna är oklara: övernaturliga föreställningar kring dödsättet eller en form av bestraffning är de hypoteser som forskarna arbetar med.

Dr Fraser Hunter, chefskurator för förhistoria och romersk arkeologi vid museet, medger själv gränserna för projektet: "Vi kan inte veta exakt hur han såg ut, men vi tror att hans familj och vänner skulle ha känt igen likheten." Dr Jess Thompson, kurator för osteoarkeologi, påpekar att det tvärvetenskapliga angreppssättet — skelettanalys, isotoper, forntida arvsmassa — låter forskare spåra var männen kom ifrån, vad de gjorde vid gränsen och vad som blev av dem.

Här bör man som besökare behålla en sund skepsis. Rekonstruktionen, utförd av Dr Chris Rynn, förenar anatomiska data med konstnärliga konventioner: ett ansikte satt ihop av mått, fästpunkter för muskler och befolkningsgenomsnitt, men presenterat som ett porträtt av en bestämd person. Muséerna lever idag av just sådana upplevelser — ett ansikte att fästa blicken på säljer biljetter och medieuppmärksamhet på ett sätt som en skalle med hypoteser aldrig gör. Det finns en institutionell drivkraft att översätta osäkerhet till visshet, eftersom det är vissheten som finansierar verksamheten.

Det som benen faktiskt bär vittnesbörd om är en förflyttad man från södra Britannien med en arbetsoförmögen arm, begravd huvudlös vid imperiets ytterkant — och som nu får ett ansikte valt åt honom av ett museum. Det är en berättelse värd att berätta, men den vore tjänare bättre serverad med tydligare markering av var forskningen slutar och scenografien tar vid. Det romerska imperiets gränslandskap var en plats där människor flyttades, användes och begravdes enligt imperiets behov — en påminnelse om vad storskaliga, centraliserade projekt gör med enskilda människor som inte har röst i frågan.