Geotermisk energi slår solkraft i pris i Nevada

Tre geotermiska anbud landade på 105 till 107 dollar per megawattimme i NV Energys resursplan för 2026 — cirka sju procent under det kapacitetsviktade genomsnittet på drygt 114 dollar för de elva anbuden på solkraft med batterilagring i samma dokument. Jämförelsen görs i den soligaste delstaten på fastlandet, där solkraften i ett decennium beskrivits som oslagbar på priset.

Med planens korrigerade priser uppgår de geotermiska avtalen till 180 MW till ett viktat genomsnitt på 105,56 dollar per megawattimme, mot 4 370 MW solkraft med lagring till 113,89 dollar. Solpriset avser framför allt paneler kombinerade med fyra timmars batterier. Joel Edwards, medgrundare och teknikchef hos geotermiska utvecklaren Zanskar, konstaterade den 7 oktober att vändningen nu är ett faktum.

Riktningen i underlaget är lika intressant som nivån. De tre sol- och lagringsprojekt som NV Energy lade fram 2024 låg i genomsnitt på omkring 94 dollar per megawattimme. Boulder Solar III:s kalkylerade pris steg från cirka 85 till cirka 125 dollar, vilket Edwards förklarar med tillståndsförseningar, kostnader för outnyttjad mark, dyrare finansiering och importtullar. Enskilda solbud var fortfarande lägre — Sleepy Orange på 89,80 dollar, White Pine Solar på 101,92 — men geotermikens genomsnitt slog solflottan som helhet.

Politiken gör grovjobbet. Enligt den stora skattelagen från 2025 måste vind- och solprojekt som inte påbörjat byggande senast den 4 juli 2026 vara i drift senast utgången av 2027 för att få federella skattelättnader. Geotermik behåller, liksom batterilagring, den fulla krediten för projekt som påbörjas fram till 2033 — ett betydligt längre försprång, enligt Edwards. Ett geotermiskt kraftverk går dessutom dygnet runt oavsett väder, och Edwards menar att över tolv timmars lagring skulle kosta mer och ändå inte täcka flera dagars uppehåll.

Köparna är redan i rörelse. Google står bakom upp till 150 MW ny geotermik från Ormat via NV Energy, medan Amazon stödjer 100 MW från Zanskar. Fervos tredje generations brunnskonstruktion ökade borrtakten med 143 procent, och företagets senaste brunn vid Cape Station klarades på 21 dagar. Mazama, med stora oljebolag i ryggen, har satsat 135 miljoner dollar på superhet geotermik; dess andra brunn nådde 3 150 meter omkring 80 procent snabbare än den första.

Två av de tre geotermiska avtalen och två av solavtalen är s.k. sleeved-kontrakt knutna till särskilda storkunder i stället för öppna anbud — riskerna bär alltså av företagen själva, inte av kraftbolagets kunder. Det är ett mönster värt att notera: när privata aktörer står för kostnaden själva blir kraven hårdare och priserna ärligare än när statliga subventioner och pålagda kvoter styr. Mandat och stöd bygde upp solflottan; i Nevadas egna underlag är nu den osubventionerade värmen från undergrunden billigare än solen. För europeiska beslutsfattare, som gärna pekar på USA som vägvisare i energipolitik, är budskapet kärvt: när subventionerna trappas ner vinner den teknik som faktiskt levererar, inte den som lobbat bäst.