Anteckningsbok beslagtagen vid Arlanda blir nyckelbevis i stort bedrägerimål i Luleå tingsrätt
Före detta BDX-chefens siffror kopplas till order han själv registrerade, rättegången pågår i 21 dagar med ett tjugotal vittnen
Bilder
En anteckningsbok som beslagtogs i samband med ett gripande på Arlanda i april 2024 har blivit huvudbeviset då den omfattande bedrägerirättegången inleds vid Luleå tingsrätt. Boken tillhörde den tidigare chefen för BDX, och enligt åklagarna går de summor som nedtecknats på sidorna rakt till de beställningar som chefen själv registrerade i företagets system – beställningar som i sin tur knyter an till fakturor och betalningar mellan huvudmisstänktas bolag.
Ekobrottsmyndigheten beslagtog anteckningsboken när man grep den förre BDX-chefen på ett hotell vid Arlanda. Sedan dess har en av åklagaren anlitad ekonomisk forensic-granskare, det vill säga en granskare av bokföring och transaktioner, gått igenom noteringarna, och enligt NSD:s bevakning anser han sig ha funnit samband mellan de handskrivna siffrorna och de beställningar som löpt genom BDX:s system. Spåret på papperet är nu åklagarsidans bevisning i miniatyr: det en chef skrev ner privat, inte vad han sade högt, är det som binder ihop den påstådda konstruktionen.
Rättegången beräknas pågå i 21 dagar och avslutas i december. Cirka 20 vittnen har kallats, bland dem chefer vid BDX, tidigare anställda vid Roger Åströms bolag och den ekonomiske granskaren själv. Försvaret kommer givetvis att hävda motsatsen till vad granskaren menar – att lösa anteckningar om summor inte är bevis för brott utan den vanliga skräpappen hos en upptagen chef.
Det är värt att notera hur länge det här pågått innan myndigheten agerade. Ett upplägg där beställningar registreras av en och samma person, fakturor ställs ut mellan närstående bolag och betalningar flyter vidare i kretsen är inget som upptäcks av slumpen – det upptäcks när någon äntligen tittar. Frågan är hur mycket av det som nu ska prövas i Luleå som kunde ha stoppats i tid om BDX:s interna kontroller varit byggda för att skydda bolaget i stället för att lita på ledningens goda vilja. En privat ägare som står för förlusten själv har alltid starkare incitament att granska än en organisation där ansvaret utspädas på många skuldror.
Det fallet illustrerar utöver sina egna omständigheter är hur stor del av ekobrottsutredningar som vilar på dokumentation som den misstänkte aldrig avsåg som dokumentation. Bolag kan konstruera sina system för att vara svårgenomträngliga, och medbrottslingar kan föra sina samtal muntligt. Men en anteckningsbok som bärs genom en hotellfoajé har ingen sådan konstruktion, och när den väl hamnar hos utredarna blir varje notering en fråga som försvaret måste besvara.
Domslutet, som väntas innan årsskiftet, kommer att hänga på om de samband granskaren dragit upp håller för korsförhör – om summorna i anteckningsboken kan knytas bortom rimligt tvivel till de fakturor och betalningar som åklagarna menar att de motsvarar.