Ofcom utreder Channel 5-dramat Power efter klagomål från Huw Edwards själv

Den brittiska mediatillsynsmyndigheten Ofcom har inlett en granskning av Channel 5:s dramaserie 'Power', som skildrar Huw Edwards, den förre nyhetsankaret på BBC vars karriär slutade i skam. Det som utlöste utredningen var varken en tittarkampanj eller klagomål från en kanal — det var Edwards själv, mannen som dramatiseras, som lämnade in en klagomål om opartiskhet.

Reglerna om opartiskhet i utsändningskoden tillkom för att skydda människor som medverkar i program: den intervjuföremål som vilseleds genom klippning, den medverkande vars ord används i fel sammanhang, den vanlige medborgaren som dras in i en dokumentär utan samtycke. De skrevs utifrån antagandet att den som har en klagan är den svagare parten, medan mediebolaget håller mikrofonen.

Edwards vänder på det antagandet. Han är inte medverkande i 'Power' utan dess subjekt — en offentlig person vars brott och fall hörde till de mest bevakade mediehistorierna de senaste åren. Trots det ger regelverket honom samma formella kanal som en manipulerad medverkande skulle haft, och tillsynsmyndigheten har bedömt klagomålet tillräckligt allvarligt för en formell utredning i stället för att avvisa det.

Presedentet skär i båda riktningarna. Om utredningen fortsätter får varje levande offentlig person som skildras i en dokumentärdrama ett kostnadsfritt vapen mot dramatikern: lämna in ett klagomål om opartiskhet, tvinga mediebolaget genom månader av regulatorisk process och låta hotet om den processen forma vad som över huvud taget beställs in från början. Brittisk television har i decennier byggt hela genren på exakt detta område — politiska skandaler, redaktionella misslyckanden, institutionella tilltäckningar — nästan alltid med levande människor som hellre sett en annan skildring.

Channel 5 måste nu försvara ett dramatiskt verk under regler som skrevs för något närmare journalistik. Tillsynsmyndighetens slutliga bedömning avgör om dramatisk frihet rörande levande personer förblir ett redaktionellt avgörande för kanalen, eller om den blir en förhandling som förs i förväg med den som skildras.

Ur ett svenskt perspektiv är saken värd att fästa sig vid. Här har vi en egen tradition av gränsdragningen mellan drama och verklighet — men också en växande benägenhet att låta myndigheter och etiska råd sköta det som förr var redaktionens ansvar. En regleringsmodell där den skildrade parten kan starta en statlig granskning av ett fiktionellt verk är inte skydd för den svage; den är ett verktyg för den som redan haft makt, röst och tillgång till jurister. Kostnaden för processen bärs av kanalen och i förlängningen av tittaren, medan den klagande riskerar ingenting.

Edwards har redan förlorat karriären, anseendet och sin pensionsposition hos BBC. Vad klagomålet söker är något annat: en röst, i efterhand och på allmänhetens bekostnad, i hur hans historia berättas. Det är svårt att se hur det tjänar något annat än dem som redan har en.