Downing Street offentligt tillrättavisar USA:s försvarsminister Hegseth som hävdar att Nato-soldater i Afghanistan inte slogs

Downing Street har offentligt tillrättavisat USA:s försvarsminister Pete Hegseth och sagt att han hade fel när han påstod att de flesta icke-amerikanska Natosoldater i Afghanistan inte deltog i strider. Hegseth gjorde uttalandet i ett tal vid University of Tennessee, där han återkallade sin egen tjänstgöring som kapten: "Det fanns femtio flaggor vid högkvarteret i Kabul ... det var i själva verket närmare en eller två som mot slutet faktiskt deltog i stridsoperationer." Om Isaf-märket sa han att soldaterna skämtade om att det stod för "I Saw Americans Fighting" — jag såg amerikaner slåss.

Statsministerns talesperson sade vid Downing Streets pressbriefing att över 450 brittiska soldater aldrig kom hem från Afghanistan, och att den brittiska och andra Natos styrkors offran gjordes i kollektiv säkerhetens tjänst, till svar på ett angrepp mot en allierad. "Det är fel att nedvärdera deras roll", sade talespersonen.

Tillrättavisningen är ovanlig för en regering som kämpat hårt för att stå väl med Washington. Keir Starmer har satsat stort på en personlig relation med Trump; regeringarna är oeniga i mycket, men kritik brukar hållas bakom stängda dörrar. När Trump framförde ett liknande påstående om att Natos allierade undvek frontlinjerna i Afghanistan kallade Starmer — då i opposition — det "förolämpande och uppriktigt skandalöst".

Mönstret är konsekvent: Washington inleder och överger krig, Europa begravar sina döda — och får sedan höra att man inte var där. Detta kommer samtidigt som de amerikanska kraven på att Europa ska öka sina försvarsbudgetar förnyas, i en bokföring där kontinentens fallna räknas som noll. Det brittiska engagemanget i Afghanistan följde på förbundets enda tillämpning av artikel 5, efter attackerna den 11 september.

Ur ett europeiskt perspektiv är det svårt att inte se ett mönster: USA driver sina allierade in i krig som amerikanska politiker valt, drar sig ur när kostnaderna blir obekväma hemma, och använder därefter européernas offer som bevis på att Europa är en gratisåkare. Samma administration som nu kräver högre europeiska försvarsutgifter nedvärderar samtidigt det europeiska blod som redan spillts — en retorik som tjänar amerikanska förhandlingsintressen, inte europeisk säkerhet. Att brittiska regeringen, trots sin påkostade vänskap med Trump, tvingas bemöta sin allierade offentligt, visar hur långt förnedringen sträcker sig.

Hegseth tjänstgjorde själv i Afghanistan, vid samma högkvarter vars femtio flaggor han nu avfärdar. De 457 brittiska stupade — och de hundratals från andra europeiska länder — dog i ett krig som Washington valde att inleda och valde att lämna. Att Europeiska unionen nu diskuterar ökad självständighet i försvarsfrågor är ingen överreaktion utan en rimlig slutsats: en allians där den ena parten skriver historien om den andras offer är ingen allians värd namnet.