Hovrätten dömer fd säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm för vårdslöshet med hemlig handling

Svea hovrätts har dömt Henrik Landerholm, statsministerns tidigare säkerhetspolitiska rådgivare, för vårdslöshet med hemlig uppgift till dagböter. Hovrätten underkänner därmed tingsrättens friande dom. Landerholm lämnade våren 2023 hemliga handlingar i en olåst skrivbordslåda på en konferensanläggning utanför Stockholm, och domstolen konstaterar att hans agerande utgjorde grov vårdslöshet.

Målet har en anmärkningsvärd institutionell symmetri. Mannen som skulle koordinera Sveriges nationella säkerhet — en post som inrättades i samband med Nato-debatten — kunde inte iaktta den sekretess han själv skulle krava av andra. Och den apparat som utredde honom är samma apparat han tillsattes för att styra. Säpo genomförde förundersökningen tillsammans med åklagare från riksenheten för säkerhetsmål, samma enhet som under senare månader hanterat fällande spioneridomar, en rysk påverkansoperation mot svenska beslutsfattare och en rad mål om hemlig försvarsinformation.

Hovrätten skiljer sig från Attunda tingsrätt i kärnfrågan: att Landerholm genom att lämna handlingarna där han gjorde utsatte dem för obehöriga genom grov oaktsamhet. Dagböterna — det tilldömda straffet — är det mildaste straffet på svensk skala för brott mot rikets säkerhet, samma brottskategori som omfattar spioneri. Avståndet mellan allvaret i klassificeringen och konsekvensen för tjänstemannen som slarvade är stort.

Landerholm skriver på X att domen är en besvikelse. Han avgick som säkerhetsrådgivare när affären blev offentlig, och episoderna kostade honom även ett efterföljande diplomatiskt uppdrag. Kollegor beskrev misstaget som atypiskt för honom; hovrätten beskrev det som att han "uppvisat betydande vårdslöshet".

Domen avslutar målet, men den besvarar inte den större fråga som väcktes 2023: om regeringskansliets rutiner för säkerhetsprövning och hantering av dokument räcker till för den mängd hemlig information som Natomedlemskapet och säkerhetsläget pressar genom systemet. En enskild rådgivares dagböter fastställer en persons ansvar — inte systemets. Det är just där den institutionella intressanta frågan ligger: när de som utreder säkerhetsbrott är samma organ som den anklagade skulle övervaka, och när straffskalan för allvarliga säkerhetsbrott i praktiken bottnar i böter, finns få incitament för en grundlig genomlysning av hur Folkhemmets statsförvaltning hanterar sina egna hemligheter. Individens fall skyller man på slarv. Systemets brister kräver att någon betalar priset — och det gör sällan de som tjänar på att frågan inte ställs.